Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
BO BERGMAN.
vägarna och från detta ledsamma
Östermalm med sin banala mondänitet, sina
raka gator och raka ansikten. Han
half-sprang och tog omvägar som, om han vore
förföljd, och fruktade att i nästa
ögonblick känna greppet i rockärmen.
Människorna berörde honom obehagligt. Där
gledo de omkring i halfmörkret som
underliga fantomer, och ingen visste hvad
de hade i sinnet. Det var dumt att gå
och känna sig säker. Den allmänna
misstron borde upphöjas till
statsreligion — om den icke faktiskt redan vore
det. Vänskapen var ett bolag, som
alltid gick omkull. Det gaf ett ryck i
honom, när han i en gatukorsning stötte
ihop med en bekant och måste utbyta
några allmänna fraser. Men så slapp
han lös och fortsatte sin väg, lycklig
som han undgått en öfverhängande fara.
Han hade kommit ner till Slussen,
innan han visste hur, och beslöt att gå
vidare uppåt Söder. Människorna
krälade som djur omkring honom, klockor
ringde, vagnar gnisslade, ångbåtar blåste,
och ett tåg försvann i tunneln med ett
tjut och en svans af rök efter sig.
Stadsgården låg sotig och mörk, och i hissen
gled en bur till väders så lätt som den
varit lastad med saliga. Assessorn gick
och tänkte på myllret vid sin sida. Alla
dessa människor, hvart skulle de ta
vägen? Hvarför hade de så brådtom r Var
det hungern som spände musklerna,
tröttheten som gjorde sina sista
krampaktiga ansträngningar för att icke stupa
på gatan, nöjet som med sitt skimmer
satte fart i blodet som en
eterinsprut-ning? Det var allt detta och mycket
mera; assessorn frös i tanken och
längtade efter gamla tider och tysta gator.
Han var redan ett stycke uppe på
Götgatan, sneddade öfver Katarina
kyrkogård och fortsatte. Bullret tog af, och
som en sval våg slog stillheten emot
honom. Det var en annan stad han
kommit till, med andra människor och
annat utseende. Husen kröpo ihop, och
öfver staket och genom halföppna
portar såg han in i små risiga trädgårdar,
där stora drifvor lågo kvar och skelettet
af ett lusthus stod och drömde om
sommaren. Lumphandlar, brödmagasin och
tobaksbodar fraterniserade på ömse sidor
om gatan. Mellan spjäljalousierna lyste
det från små låga rum, och här och där
klinkade man piano. Han mötte mest
fattigt folk, arbetare, som gingo hem,
och en och annan huttrande
flickstac-kare med själen öfver hufvudet och en
gräddkanna eller en ölbutelj i handen.
Det blef emellertid sent, och han
letade sig tillbaka till Götgatan. På
återvägen stannade han framför en liten
antikvitetshandel, hvars enda fönster var
fullproppadt af all slags gammal bråte.
Mellan vapen, porslin, mynt, smycken
och gravyrer stod ett toalettskrin af
silfver, som slog honom med sin utsökta
form och sitt vackra arbete. Han steg
in för att fråga pa priset. Allting var
gammalt därinne, hoptorkadt och grått
af damm. Själfva luften var antik och
sammansatt af hundra olika dofter från
möbler, där lackeringen sprack sönder
och malen åt i tyget. Det fanns små
damsekretärer, inlagda med pärlemor och
rosenträ, och lönlådor hade de också,
som fantasien kunde fylla med de
oundgängliga gula brefven och pressade
blommorna. Det fanns stolar i hvitt och
blekt förgyllning, pendyler som stannat
på en olyckstimme, tillbucklade bägare,
oljefärgsdukar slitna ur ramen och
hoprullade af ovarsamma och brådskande
händer, kedjor som brustit, hoplimmade
terriner och mässingslampetter utan make.
En atmosfär af olyckor och sköflade
hem låg öfver det hela och gjorde
honom beklämd. Han vände sig hastigt
med sin fråga till den lilla smutsiga
varelsen vid disken och tänkte aflägsna sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
