Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILFVERS KRINET.
577
Om några veckor skulle allting vara
färdigt: himlen sidenblå, parkerna
svällande af grönska, stenkolsrök från
kajerna, halmhattar och gula skor,
sommar, sommar. Assessor Wendt gick
ensam och tyckte, att portföljen blef tyngre
för hvar dag; längst inne vaknade en
förstulen längtan efter ett litet hvitt
ansikte med skrattande ögon. En
söndagsförmiddag mötte han henne så på vägen
utåt Haga. Det föll sig helt naturligt
att de gjorde sällskap. Hon var
vackrare än någonsin i det fulla solljuset, och
munnen var icke stilla ett ögonblick.
Rätt som hon gick vid hans sida, stel
och allvarsam, gaf hon till ett rop och
var långt borta i gräset efter en blomma.
— Jag ser blommor hela dagen, men
det är bara tyg och papper. De
lefvande har jag aldrig fått glädja mig
riktigt åt.
Landsvägen stod i en sky af damm
efter hvart åkdon, och vid dikeskanten
sutto positivspelarna och vefvade och
gnällde. Man kom från Marseillaisen
rakt in i en Waldteufelsvals, spelad som
en psalm, och i hvarenda utsträckt mössa
skulle hon släppa en tvåöring. När de
vikit af genom grindarna och fått
skogen som ett svalt hvalf omkring sig,
böjde sig assessorn ner mot henne.
’—■ Nu skall ni stå till svars, fröken.
Vet ni hvad jag hittade därhemma, när
ni gått?
Hon gaf till ett litet kort skratt och
blef röd.
— Men ni skall få ert straff, och
det blir att rulla upp de där
hopknycklade sedlarna i mitt sällskap . . .
De hade hunnit undan dammet och
positiven och klättrade upp för en
bergklint för att få utsikt öfver Brunnsviken.
Tystnaden sof mellan de glesa
stammarna; det var bara en rännil som
pratade i mossan. Högt öfver deras
hufvuden gledo strömolnen som lösslitna
Ord och bild, gide årg.
bomullstappar, men vinddraget nådde
icke till jorden. Knappt ett blad
rördes, utom asparnas, som darrade i sin
ständiga ångest. Ibland halkade de på
barr och kvistar och måste stanna för
att hämta andan och småle mot
hvarandra. Hennes ögon strålade af
ansträngningen, och när de hunnit upp och
hade Brunnsviken rakt under sig som
ett långt glittrande band i solen, stod
hon blek, med läppar som öppnade sig
utan ett ord.
Assessorn kastade sig ner i gräset
och låg och betraktade henne från
sidan. Hela den smärta gestalten var som
ritad mot dagern med etsnål, profilen
ren och vacker och omfluten af ljus.
Hon stirrade rätt framför sig, ut i
rymden. Bakom hade hon skogen, där
luften var kall som i en källare;
trädrötterna liknade ormar, och marken var
betäckt af murkna grenar och fjolårets
vissna blad. Det förekom henne som
hon gått hela sitt lif i den där våta
half-skymningen, gått och gått utan ett mål,
bara för att hon skulle så. Hon hade
stuckit sina händer till blods på
tallarnas långa nålar, vridit sig genom snår
och fått kvistarna som piskslag i
ansiktet. Mer än en gång hade hon dignat
af trötthet, men det var ingen som sett
det. Skogen svarade icke på hennes
rop. Det kom ingen vänlig fé, som tog
henne på armarna och bar henne till
sitt slott, och i sömnen sjöng ingen
fågel blå. Hvarför skulle allting vara så
tomt och fult och likgiltigt? Det var
bäst att lägga sig ner på mossan och
icke bry sig om någonting, bara bli
borta från alltsammans . . .
Hon ryckte till vid ett par ord från
sin följeslagare. Men det var ju icke
skogen längre omkring henne! Hur hade
hon sluppit ut? Hon.stod midt i
dagsljuset med solskenets varma bad öfver
ansiktet och rymden öppen som en hiss-
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
