Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578
BO BERGMAN.
nande lycka framför sig. Blodet bultade
i tinningarna, och när hon slöt ögonen
med väld, skimrade det som purpur och
flytande guld. Att det kunde rymmas
så mycket i några minuter!
— Hvad här är vackert . . .
— Jag har legat och sett på er. Ni
såg ut som ni ville flyga, sade
assessorn skrattande och reste sig.
— Jag flyger ingenstans.
Hon vände sig om, och deras
blickar möttes. Var det lyckan? Och skulle
han låta den gå sig ur händerna nu som
förra gången? Luften sjöng om hans
panna, och solskenet dansade därnere
på sjön. Han blef tjugo år på nytt, med
en väntan i bröstet, som han knappt
kunde bära.
— Gerda, sade han tyst och fångade
hennes händer och drog henne till sig.
Det fanns intet motstånd hos den späda
gestalten, och ögonlocken föllo igen som
blomblad under hans kyssar . . .
Hon var alltså i hans våld, lyckan
själf, gudinnan med de klara, grunda
ögonen och håret som en gloria om
ansiktet. Det blef en lång sommardröm
i sol och grönt, med tankarna svärmande
kring stunden och allt hvad den gömde
af skönhet och glädje. Inga rädda ord
ännu, som frågade och tviflade och som
försvunno och döko upp på nytt,
djärf-vare för hvar gång; allt var ljus
molnfrihet och hvila. De träffades nästan
dagligen; han brukade gå och möta
henne om kvällarna, när hon kom hem
från sitt arbete, och så följdes de åt på
långa promenader hvart som helst, till
Djurgården, Haga, Bellevue. Men
ingenting var så roligt som att sätta sig på
en ångbåt en söndagsmorgon och göra
en riktig resa på flera timmar. Hon
var utom sig af förtjusning öfver allt hon
fick se, och de stora nyfikna ögonen
drucko in sommarljuset med något af
en sjuklings begär. Vid hvarenda brygga
skulle hon vifta, och så var det den
villan, hvad hette den och hvem bodde
där, och hur långt gick den ångbåten,
som blåste därborta, och åt hvilket håll
låg Dalarö, och Gustafsberg, och
Furusund? Det var stadsbarnet, som aldrig
sluppit riktigt löst förr än nu och som
gjorde sig okunnigare och naivare än
hon var, bara för att få fråga och fråga
i oändlighet. De åto middag ombord,
sutto högtidliga och korrekta vid table
d’höten och skålade med hvarandra och
utbytte allvarliga ord .och mindre
allvarliga blickar. Hon bet sig i läppen
af skrattsjuka, när hon såg, hur
vinflamman steg på herrarnas ansikten, och
assessorn måste ge henne en bestämd
förmaning med högra foten. Så kom
kaffet på akterdäck, med hela himlen
utanför och sjön fräsande och skummande
i kölvattnet.
På återvägen satt hon tyst, svept i
hans plaid och tryckt intill honom.
Assessorn kände värmen från hennes
andedräkt, och en hårlock smekte honom på
halsen. Maskinens jämna dunk var det
enda, som bröt igenom stillheten. Sjön
låg blygrå och död, och i julinattens
skuggspelsdager gledo stränderna förbi
som rörliga kulisser. Hennes hufvud
föll ner mot hans axel, och snart sof
hon lyckans och barnets sunda sömn.
Assessorn blef ensam med sina tankar.
Var det kvällsluften som kom honom
att frysa? För första gången under deras,
förbindelse såg han framåt, men alla
hans frågor till sig själf blefvo sväfvande
i luften. Hvad ville han, och hvart gick
det? Den känsla, som knöt honom till
Gerda, var den starkare eller svagare
nu än i början? Han visste ej, han visste
bara, att den icke var densamma längre,
att den spelade i andra nyanser och med
annat innehåll. Han var icke tjugo utan
trettiosju år, och hans själ låg oberörd
under hennes kyssar. Den liknade ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
