Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILFVERS KRINET.
579
skumt och stilla vatten; en vårpust hade
strukit fram öfver ytan och jagat upp
några glittrande böljor, men nu var
allting lugnt. Han kände ingen desillusion;
man skulle vara artig mot kärleken och
icke begära för mycket. En vacker lek
var den med små krusiga vågstänk i
solen. Den som svepte kappan omkring
sig med en sublim gest, som om han
väntade orkan, gjorde sig löjlig. Askan och
blixtarna och de sönderslitna skyarna
hörde hemma i romantikens
teaterattiralj .
Gerda, älskade hon honom? Hon hade
kastat sig i hans armar utan många ord,
bekymmerslöst och hängifvet. Men det
kunde hon gjort med hvilken annan som
helst, som kommit i det rätta
ögonblicket. Han var för henne språngbrädet
ut i det fria, nyckeln till lifvets glädje
och lifvets under, och hon betalade med
sina kyssar. Allting sjöng och strålade
omkring henne. Själfva den mörka
ate-liern lyste upp, när hon hade något annat
och mera att tänka på än de
evinner-liga. tygremsorna, som skulle klippas
och färgas och limmas. En hel rad af
bleka ansikten lyfte sig, när hon kom
gnolande om morgnarna, och de
röd-kantade ögonen fingo små hvassa
glimtar i sig. Hon kände afvogheten i luften,
men hon kunde icke bli ond, när hon
själf var så lycklig, utan slog bort det
hela i skämt. De fingo gärna ha reda
på det allesammans; hon hade för resten
mött flere af dem pä sina promenader
med assessorn.
— Hvem var det, hade han frågat.
-— Det var en kamrat på ateliern.
Och då han fick ett par veck öfver
ögonen, började Gerda berömma sina
kamrater i öfversvallande ord. Hon blef
alltid så underligt matt i knäna, hvar
gång hon märkte det där uttrycket i
hans ansikte. Det var som någonting drog
ihop sig inom henne, och hon tyckte att
hon måste tala och skratta, tills hon fick
honom glad igen. Ibland, när hon varit
ute och gått om söndagsförmiddagarna
och kom upp till honom med famnen
full af grönt, som sommarens egen fé,
lät hans tack så främmande, och han
smekte hennes händer tankspridt som
döda ting. Hon förstod icke, ville icke
förstå. Hon fördubblade sin munterhet,
var öm, kokett, retande, hittade på tusen
upptåg för att förströ honom, gaf sig
ingen hvila, innan det där kalla i dragen
tinat upp och det kommit lif i ögonen
igen. En dag tog hon fram ur
portmonnän ett tidningsurklipp och började
föreläsa med en sjungande
kolportörs-stämma:
— Om förnöjsamhet. Mången — som
— har — .hälsa — och — dagligt —
bröd — är — ändå — icke — nöjd —
utan —
— vill ha kyssar och mera sådant,
sade assessorn skrattande och nöp henne
i örat. Hon var glad, att hon segrat,
och dagen blef lång och solig och
vacker . . .
Men det gick nu icke att dölja, att
något var borta ur deras förhållande.
De kunde sitta tysta och lyssna till sina
egna tankar, och ingen vågade säga hvad
han eller hon hörde. Assessorn såg upp
ibland med en blick, som han undrat
hvem hon var, den där unga damen,
och hur hon kommit hit i hans rum,
och själf kände Gerda, att han gled ifrån
henne dag för dag, timme för timme.
Hon kunde ingenting göra. Hon lyfte
sina händer till smekningar, men de föllo
ner på halfva vägen, och alla vackra
ord från den första tiden miste sin klang.
Det var slut, slut; bägge hade det klart
utan ord. Assessorn undrade, om det
skulle bli någonting med tårar och
knäfall och hot om döden som ett svart
moln öfver det hela, något som tog sig bra
ut från femte raden. Men det blef ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
