Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gaston Paris. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GASTON PARIS.
585
hans framställnings förmåga att fängsla.
Me-deltidsfilologin, Gaston Paris’ vetenskap,
erbjuder knappast tillfälle till sådana
upptäckter, som kunna slå lekmannen med häpnad,
dess område är begränsadt och förutsätter
ett historiskt intresse, som icke är till
finnandes dagligdags, och äfven där hans
forskning rör sig på rent litterära fält, är
metoden så uteslutande riktad på uppdagandet
af sanningen och sammanhanget i det allra
minsta, att en form, som skulle skatta åt
den stora publikens fordringar, på förhand
knappast är tänkbar. I själfva Frankrike,
det land som dock främst varit föremål
för de romaniska filologernas intresse och
hvars språk-, litteratur- och kulturhistoria
deras vinningar kommit till godo, har denna
vetenskapsgrens fosterländska betydelse ända
till senaste tider icke tillbörligt uppskattats
och därför icke heller namnet på dess
förnämste representant gällt som ett stort
fosterländskt namn. Först när den franska publiken
erfor, att Gaston Paris invalts till ledamot i
franska akademien ■— detta skedde 1897,
sedan han tvenne gånger ansetts ovärdig
att bekläda en plats i en församling, hvars
hufvuduppgift är att sysselsätta sig med det
franska språkets kult — först då blef dess
uppmärksamhet i högre grad fäst vid hans
verk. Och småningom, men med stor möda,
hafva myndigheterna fogat sig i att bereda
den romaniska filologin plats i den
akademiska undervisningen — visserligen
mycket efter det lärostolar i detta ämne redan
funnos i Tyskland och Skandinavien. Sedan
han i mer än trettio år kämpat för en sak,
hvilken för honom var ett dyrbart
faderne-arf lika mycket som en hög fosterländsk
uppgift, sedan han sett sina lärjungar från
universitetskatedrar i skilda länder omsätta
hans idéer och hans lindervisning i allt
vidare och vidare kretsar, har Gaston Paris
sålunda, på tröskeln till ålderns dag,
kunnat glädja sig åt att en sträfvan, som fyllt
hans faders lif förrän den gaf hans eget
dess djupaste innehåll, åtminstone närmat
sig sitt mål och kunskapen om det franska
modersmålets och den franska litteraturens
tidigaste grundläggande skiften blifvit
tillgänglig för alla och en faktor i den franska
ungdomens uppfostran.
De finnas, som hålla på att man icke bör
lära sina söner sitt eget yrke, på det sönerna
icke måtte få det för bekvämt. Men denna
teori kan lätt bli en strid mot strömmen,
när sonen har håg att arbeta i faderns
riktning och hans förmåga ger löften. Hvilket
pius tillföres icke hans kommande
verksamhet, om han i alldeles unga år fått
väckelser inom ett bestämdt område af andlig
kultur och fattats af kärlek till hvad där
frambragts! Gaston Paris’ lifsgärning hade
med all sannolikhet blifvit mycket märklig,
äfven om hans fader råkat vara jurist eller
köpman: men lika visst är det, att hvad
han från sin tidigaste ungdom lärt af Paulin
Paris’ brinnande intresse för den franska
medeltidens odling gifvit hans egna
sträfvanden ett underlag, hvars fasthet icke
tillräckligt kan uppskattas, och en flykt och
värme, som ännu i den sena mannaåldern
bevarat något af ungdomsidealitetens glans.
Man kan knappast läsa någonting på
samma gång så ärligt, varmt och diskret
som Gaston Paris’ minnesteckning öfver hans
fader i första bandet af La Poésie du
moyen àge. Men för hvar och en, som
känner till den romaniska filologins historia
i Frankrike, har Paulin Paris’ gestalt,
oberoende däraf, ständigt tett sig
beundransvärdt sympatisk. På egen hand begynte
han sina studier i den franska medeltidens
poesi, hvaraf så godt som ingenting var
utgifvet. Ur manuskriptens gömmor
framdrog han, ledd af ingen och knappast
föregången af någon, en hel stor epok af
litteratur, hvars existens endast få forskare anat.
Han klassificerade den, bestämde i stora
drag dess ursprung och tidigare gestaltning,
öfverflyttade en del till modernt språk, gaf
i ett stort verk, som han icke hann afsluta,
analyser af Parisbibliotekets franska
manuskript, behandlade olika sidor af
medeltidens diktning och kulturlif i en massa
lärda skrifter, åstadkom på grund af allt
detta sitt arbete, att en lärostol i den franska
medeltidens litteratur och språk inrättades
vid Collège de France, samt blef dess första
innehafvare. Så förflöt Paulin Paris’ lif,
påminnande om en humanists från
renässansens tid icke allenast därför, att dess
största del användes till att rufva öfver
gamla handskrifters gåtor, men ock emedan
det var så fullt af mångsidig lärdom och
aldrig förlorade de vida intressena ur sikte
för att gräfva sig in i en ofruktbar
detaljforsknings myrstacksgångar. Äfven i detta
afseende har Gaston Paris tagit arf efter
sin fader, och fastän nya metoder, hvilka
han själf varit med om att utbilda, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
