Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gaston Paris. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
WERNER SÖDERHJELM.
hvarje problem fordra ett allt djupare
inträngande i enskildheter, så har han aldrig
förlorat blicken för de stora målen, som
måste hägra bakom detaljforskningens
mödosammaste och tröstlösast oöfverskådliga
stigar.
_ Gaston Paris blef sin faders förste
lärjunge, liksom han blef den störste. Vid
utträdet från skolan kände han om
medeltidens franska litteratur och språk mera än
mången, som under lång tid gjort rena
fackstudier i ämnet. Hans egentliga
vetenskapliga utbildning skedde först vid École des
Chartes, som stod under Guessards ledning.
Men redan då han var aderton år gammal,
sände honom hans fader till Friedrich Diez
i Bonn, där han tillbragte nio månader,
studerande under ledning af den man,
hvilken grundlagt den romaniska filologin
såsom vetenskap.
Visserligen hade franska forskare
tidigare sysslat med sitt språks ursprung och
historia. Den mångkunnige Ménage hade
redan i sjuttonde århundradets midt gjort
sina beryktade etymologier, Lacurne de S:t
Palaye hade hundra år senare outtröttligt
kopierat och excerperat, ehuru icke
publicerat gamla handskrifter, Roquefort hade i
sin »Glossaire de la langue romane» från
1808 gifvit en första vidlyftigare öfversikt
af den fornfranska ordskatten och framför
allt Raynouard något senare på ett mycket
ingående sätt sysslat med provençalernas
språk och litteratur. Men detta hade skett
utan metodens fasta grund och därför utan
tillräckliga historiska förutsättningar. En
tysk blef det sålunda förbehållet att bryta
banan för denna forskning, och tack vare
Bopps föregående storverk på den
indoger-maniska, bröderna Grimms på den
germaniska lingvistikens område, tack vare öfriga
impulser, som romantiken gett, och tack vare
till en del Goethe, som med sitt allvetande
gjorde Diez uppmärksam på Raynouards
arbeten, förde denne särskildt genom sin
grammatik (1836—44) och etymologiska
ordbok (1853) men också genom skrifter
af litterär art studiet af de romaniska
folkens språk och vitterhet för alltid in på de
riktiga banorna.
Återkommen från sin tyska resa
presenterade Gaston Paris 1862 sitt första
arbete, om den latinska accentens roll i
franskan, såsom specimen för demission från
École des Chartes. I detta ungdomsverk
berördes en af den romaniska
språkforskningens kardinalpunkter och fastslogos
resultat, som till stor del visat sig orubbliga.
I sitt företal säger den unge författaren:
»Jag vore glad om jag kunnat bidraga till
att visa, att den franska filologin är en
vetenskap, lika väl som den klassiska eller
orientaliska, och att äfven hon är i behof
af fasta principer, träget arbete och
sammanhängande resonemang», och när han
tre år efter sin debut, 1865, offentliggjorde
sin doktorsafhandling, en bok på öfver
femhundra sidor, Histoire poétique de
Ckarle-magne, jämte en därmed sammanhängande
latinsk tes, låter han sina landsmän höra
stränga ord om deras likgiltighet gent
emot alla sträfvanden på
medeltidsstudiernas område. Det nämda verket är
grundläggande för studierna i den franska
medeltidens »Chanson de geste»-litteratur eller
Frankrikes historiska hjältedikt, det följer
dess framställning af Karl den store i de
minsta detaljer, och om man vet att så
godt som hela denna den väldigaste gren
af fransk medeltidsdiktning egentligen växer
ut ur kejsarens gestalt och ännu i sina
sista utlöpare sammanhänger med denna,
kan man förstå hvilket arbete som här är
nedlagdt och hvilken upplysning som vanns
rörande hela denna litteratur. Men
undersökningen sträcker sig äfven till andra
länders diktning, till Nederländernas, Englands,
Skandinaviens, Tysklands, Italiens och
Spaniens, och dess svårigheter ökas här genom
att i en del af dessa litteraturer
Karlsfiguren är uppblandad med mytiska element.
Med ett ord, en mycket invecklad och
utomordentligt arbetsdryg uppgift, som af den
tjugofemårige forskaren fördes till slut med
en metodisk öfverlägsenhet och en nära
nog konstnärlig klarhet i disposition och
framställning, hvilka ännu stå såsom
mönster. På grund af denna glänsande början
fick Gaston Paris tillfälle att tjänstgöra
såsom sin faders ställföreträdare vid Collège
de France under läseåret 1866—67, och
tre år senare utnämdes han till
professeur-suppléant vid samma läroinrättning, där han
slutligen efter faderns afgång 1872 blef
ordinarie innehafvare af lärostolen i franska
språket och litteraturen under medeltiden.
Ett på sitt sätt märkligt minne från kriget
utgör den inledningsföreläsning, La
chanson de Roland et la nationalitéfrançaise,
som Gaston Paris den 8 december 1870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
