Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gaston Paris. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
WERNER SÖDERHJELM.
som kännare af det fornfranska språket
och som utgifvare af dess minnesmärken
en af de allra främsta, har Gaston Paris
dock måhända mest, isynnerhet under
senare tider, intresserats af litteratur- och
sagoforskningen. Bland det mest
monumentala, som Frankrikes litteraturhistoria
under långa tider frambragt, är väl hans
framställning af de bretonska romanerna,
som fyller trettionde tomen af
benedik-tinernas »Histoire littéraire», medan hans
lilla handbok öfver medeltidslitteraturen
är ett under af klar, koncis och
lefvande framställning och en stor del af hans
recensioner i »Romania» och »Journal
des Savants» svällt ut till själfständiga,
idérika afhandlingar. Inom folkloristiken är
Gaston Paris särskildt kand för att han
upptagit och utvecklat teorien om de
västerländska medeltidssagornas orientaliska
ursprung; måhända har han fört den för långt,
men hans polemik, där han bland annat
haft att försvara sig mot en af sina
talangfullaste elever, har dock gifvit upphof åt
diskussioner och undersökningar af
vidt-bärande betydelse. De mer eller mindre
allmänt utbredda sagostoff, .hvilka
bearbetats af franska medeltidsdiktare —
särskildt i de s. k. fabliau’erna — hafva
föranledt enskilda undersökningar af Paris’
hand, i hvilka han med häpnadsväckande
lärdom och mästarens säkerhet utbildat
metoderna också för den unga folkloristiska
vetenskapen.
I naturforskningen har Frankrike länge
haft en ledande ställning, och det är
framför allt i detta land som de stora
konsekvenserna dragits ur föregående tiders och
andra länders enorma detaljarbete. De
filologiska disciplinerna hafva mycket senare
skridit fram till en motsvarande plats i
Frankrikes vetenskapliga lif — fullständigt
är den ännu icke eröfrad. Men bland de
få namn, som härvid beteckna de största
segrarna, är Gaston Paris’ förvisso ett af
de främsta.
I tjugu år arbetade Gaston Paris
uteslutande för den publik, som hade ett rent
vetenskapligt intresse för hvad han skref,
eller som i föreläsningssalarna åhörde hans
klara, fängslande och lyftande muntliga
framställning. Först 1885 vände han sig
till en större läsekrets med första tomen
af de uppsatser, som han under titeln
La Poèsie du moyen àge samlat i tvenne
volymer. Som om han nu, då han
framträder inför en lekmannapublik, hvilken stått
hans sträfvanden fjärran, ville framlägga
programmet för de franska medeltidsstudierna,
belysa deras vikt och deras intresse, icke
blott för fosterlandet men också för
vetenskapen, talar han i inledningen varma och
öfvertygande ord om allt detta, ord som
tillika äro karaktäristiska för hela hans
vetenskapliga åskådning. Ehuru den lärdes
största nöje, säger han, helt säkert är själfva
forskandet, så måste han dock stundom
gifva en större publik en föreställning om
det material, hvarmed han arbetar, och om
det värde detta material kan hafva för den
mänskliga andens historia. Tanken på att
han bidrager till att uppföra detta
monument upprätthåller hans ifver, äfven där
hans undersökningar stundom kunde synas
i värde föga motsvara den tid och den möda
de kräft. Trogen den åsikt han redan i
sin ungdom uttryckt rörande betydelsen af
medeltidens litteratur för den rätta
förståelsen af nationalandans utveckling, vill Gaston
Paris fixera värdet af denna litteratur inom
de rätta gränserna, han vill icke tvinga
dem, hvilka den uttråkar eller chockerar,
att beundra den — »de hafva lätt nog att
icke taga kännedom om den, och det är
en rättighet som publiken i vidsträckt mån
begagnar sig af» — men han vill fastslå,
att den genom sina verkligt betydande
alster småningom skall tillvinna sig en allt
mindre bestridd, ehuru förnuftigt begränsad
plats i den allmänna kulturen, i de
bildades studier, i nationens uppfostran. En
viktigare synpunkt är dock för honom den
rent vetenskapliga. »Litteraturens alster äro,
såsom alla historiska fakta, fenomen, hvilka
bero af vissa villkor. Att förstå dessa
fenomen i deras skiftande skepnader, att
bestämma för hvar och en af dem dess
uppkomsttid och dess betydelse, att klargöra
deras förhållande till andra och slutligen
ur dem härleda lagar, detta är den lärdes
uppgift. Men bland alla de fakta, som
konstituera historien, finnes det inga som i
afseende å lärorikhet kunna jämföras med
dem, hvilka utgöra ett folks litterära
historia. Litteraturalstren, och särskildt de
poetiska produktionerna, äro själens direkta
frambringelser och visa oss den, med ordens
genomskinliga tecken, mycket bättre än den
bildande konstens alster förmå det, ja,
bättre och fullständigare än de mänskliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
