Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gaston Paris. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GASTON PARIS.
587
höll under preussarnas kanoner och där en
glödande patriotism och ett starkt
framtidshopp skälfver under den lugna
vetenskapliga framställningen och formens behärskade
fulländning.
Ungefär samtidigt med sin utnämning
till »suppléant» hade Gaston Paris inträdt
såsom »directeur-adjoint» för romanisk
filologi i den af V. Duruy vid ȃcole
pra-tique des hautes études» inrättade
sektionen för historiska och filologiska
vetenskaper. Och i denna egenskap hade han
redan 1869 begynt lägga handen vid ett
arbete, som, på grund af krigshändelserna,
utkom först 1872 och som jämte ett annat
företag gör detta år till ett märkesdatum i
romanistikens historia. Jag menar hans i
förening med en elev, L. Pannier, utgifna
edition af den från elfte århundradet
stammande versifierade helgonlegend, som
behandlar den helige Alexius’ lif. Den
kritiska behandlingen af texten och den
gram-matikaliska inledningen — båda Gaston
Paris’ verk — blefvo grundläggande för
arbetsmetoderna på området likasom för
uppfattningen af en mängd ljudliga
företeelser i franskans utveckling. Det var första
gången en i flera handskrifter föreliggande
fornfransk text metodiskt rekonstruerades
pä grund af de särskilda läsarterna;
inledningen åter gaf en så fullständig och
detaljerad framställning af de fornfranska
ljudens och formernas historia, särskildt med
afseende å dialektförhållandena, att den allt
ännu är oundgänglig för hvar och en, som
sysslar med dessa ting, om också
naturligtvis i enskildheter åsikterna växlat. Af en
lika grundläggande vetenskaplig betydelse
för den romaniska filologin, ehuru på ett
annat sätt, blef den tidskrift, som under
namn af Romania nämda år grundades
af Gaston Paris och en annan romanist,
hvilken nästan jämsides med honom gjort
sin vetenskapliga karriär men särskildt vändt
sig åt provençaliskan äfvensom den
medeltida handskriftsforskningen, på hvilka tvenne
områden han fortfarande står som den
förnämsta auktoriteten — Paul Meyer.
»Romania» skulle utgöra ett franskt motstycke, ehuru
med mera specielt program, till den sedan
1859 i Tyskland existerande »Jahrbuch für
romanische und englische Litteratur»; mera
seglifvad än denna, fyller den franska
tidskriften snart sitt trettionde år, allt
fortfarande ledd af sina tvenne skapare, från
hvilka också de vida vägnar talrikaste
bidragen till dess innehåll härröra — bidrag
hvilka icke sällan hört till det viktigaste
och mest uppslagsrika, som på området
publicerats.
Det vore onödigt att i en uppsats som
denna ingå på en närmare redogörelse för
de snart sagdt otaliga bidrag, med hvilka
Gaston Paris riktat den romaniska
språk-och litteraturforskningen. De omfatta alla
de viktigaste grenar af densamma, den
ling-vistiska, textkritiska, litteratur- och
kulturhistoriska samt den folkloristiska, och inom
hvarje af dessa områden har han öppnat
vyer och strött ut idéer men på de flesta
verkat banbrytande. Hans vetenskapliga
forskning och skriftställeri karaktäriseras
främst af en egenskap jag redan i det
föregående antydt: idéernas rikedom och
horisontens vidd. Gaston Paris har i
beundransvärd grad den franska andens förmåga att
ordnande och klargörande gå fram öfver
detaljernas massor, att se på sakerna från
ofvan lika väl som från olika sidor, att
inspireras till slutsatser, där andra måste
stanna vid att konstatera fakta. Det finnes
intet som han mindre sympatiserar med än
ett trångsint betraktelsesätt, och det finnes
ingen ande som är bredare än hans.
Uppfostrad i den tyska skolans omsorg om de
enstaka företeelserna, är han i sin
forskning lika skarp och minutiös som den;
men händer det att han, för att nå till en
synpunkt som tyckts honom stor och
lockande, glömt att stanna vid en detalj på
vägen, så är han den förste att medge det
och vända om för att börja på nytt,’
om blott sanningen därigenom vinner i
klarhet. I flere än en fråga har på detta
sätt hans åsikt under tidernas lopp
förändrats eller modifierats, men ständigt har
han därvid erbjudit anblicken af den vise,
som tacksamt vidgår, att han lär
någonting nytt för hvarje dag som går. Och
ständigt är han färdig att erkänna — till
skräck för alla pedanter, som envisas med
en liten mödosamt förvärfvad synpunkt —
att det på språkvetenskapens och
litteraturens liksom på psykologiens område finnes
företeelser, hvilka resultera ur mindre enk]a
faktorer än man vore böjd att antaga och
hvilka därför icke med ett par snörräta
slutledningar låta sig förklaras.
Ehuru på den rena lingvistikens fält
lika öfverlägsen som på andra samt så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
