Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gaston Paris. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
WERNER SÖDERHJELM.
fransmannen kallar ?ioitrri, den saknar
den bländande färgen i Renans stil och
ännu mer det pärlande champagneskummet
i yngre stilkonstnärers, men den har i
stället den mognande drufvans saft, dess
fullhet och rundning — den lånar sig icke
åt musikaliska klangeffekter af ytlig art,
men ur den ljuder en egen, bredt men
lugnt strömmande melodi, hvars skiftningar
äro aflockade språket af filologens vanda
öra, paradt med en högt utbildad artists
smakkänsla, och som därför aldrig låter
höra en falsk eller skorrande ton. Denna
stils vokabulär är mycket rik, men den tyr
icke till föråldrade eller sökta uttryck, utan
dess högsta sträfvan är enkelhetens
precision. Periodbyggnaden förefaller stundom
kanske mera invecklad än i den franska
stilen är vanligt, åtminstone mer än hos
Renan, hos Taine och hos essayisterna ex
professo, men den förlorar därigenom intet
vare sig i kraft eller i klarhet. En elegans,
som härrör lika mycket från tankegångens
klarhet och nobless som från uttryckens
värdiga val, lägger sig öfver Gaston Paris’
stil äfven där ämnena äro mycket
allvarliga, likasom hos en människa hög kultur
och ädel karaktär lysa fram i det yttre
skickets omedvetna finhet.
Gaston Paris, som efter Gaston Boissier
blifvit »administrateur» af Collège de France,
efterträdde i franska akademien Louis
Pasteur. Det minnestal öfver föregångaren,
hvarmed han tog sitt inträde i den berömda
kretsen, är en enda, af ett intensivt ehuru
behärskadt patos buren hymn till
vetenskapen, sådan den personifierats i den store
naturforskaren och sådan den af alla bör
vördas och älskas. På tal om den ena
sidan af Pasteurs storhet som
vetenskapsman, den teoretiska, säger Paris bland
annat: »Inom alla tankens och den
mänskliga handlingens områden är det fantasiens
kraft som skapar de stora männen, och
Pasteur var framför allt en fantasimänniska.
Den lärde har behof af fantasi alldeles lika
mycket som konstnären, men den han måste
besitta är af annat slag. Den ter för honom
kombinationer af förhållanden och icke af
former, af idéer och icke af känslor. Men
den förskaffar honom samma njutning; den
förorsakar honom samma oro och ofta
samma ångest, ty han erfar samma
svårighet som konstnären att omsätta i
verklighet de syner, hvilka draga förbi hans ande.»
Och sedan han närmare tillämpat detta
på Pasteur och vidare karaktäriserat hans
förmåga att omsätta sina teorier i praktiken
samt metodernas olikhet i olika vetenskaper,
skildrar han den seen, som under
akademins kupol utspelades, då Renan i dess
krets mottog Pasteur. »Dessa två stora
män, som ingenting närmade till hvarandra
utom deras brinnande kärlek till sanningen,
utbytte vid detta tillfälle oförglömmeliga
ord. Det var som en dialog från en
bergtopp till en annan, mellan två färdemän,
hvilka nått lika högt på olika vägar och
nu med samma hänryckning beskrefvo för
hvarandra den horisont, som öppnade sig
tör dem. Pasteur förkunnade den
experi-mentela metodens storhet, den enda
ofelbara väg, på hvilken upptäckter kunde ske;
Renan höll på den historiska och filosofiska
kritikens del i sanningens eröfrande och
försvarande : mot den mätande anden ställde
han den genomträngande, som smyger sig
in dit den andra icke kan nå. Under
olika former, hvilka kompletterade
hvarandra, aflade båda ett vittnesbörd, som af
hela deras lif, helgadt åt vetenskapen och
bestråladt af den, förkunnades ännu högre
än af deras ord.» Han påminner om huru
Pasteur älskade att citera Bossuets ord:
»den största villfarelse af anden är att tro
på en sak, emedan man vill att den skall
vara», och utför hurusom denna villfarelse,
gemensam tör nästan alla människor, kan
botas endast af en vetenskaplig kritik, som
särskildt fransmännen äro så starkt i behof
af. Saknaden af vetenskaplig anda är,
menar Gaston Paris, källan till några af
det franska folkets största fel. »Vi måste,
skulle jag säga ungdomen, om jag hoppades
blifva hörd, framför allt annat älska
sanningen, sträfva att lära känna henne, tro
på henne och arbeta, så vidt vi kunna,
på att upptäcka henne. Vi måste se henne
i ansiktet och svära att aldrig förvränga,
förringa eller öfverdrifva henne, icke ens
tör att tillgodose ett intresse, som tyckes
högre än sanningens, ty något högre finnes
icke, och i samma ögonblick någon sviker
henne, om ock blott i det innersta af sitt
hjärta, undergår hans väsen en minskning,
som, ehuru omärklig den än är, snart gör sig
gällande i hela hans moraliska
handlingssätt. Det är blott få människor gifvet att
vidga hennes välde, men det är alla
gifvet att underkasta sig hennes lagar. Varen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
