Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Liv. Novellett af Sigbjörn Obstfelder. Öfversättning från norskan för »Ord och bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIV.
6ii
ögon finnas inuti det, klara och brustna,
■— som hafva lidit och veta. De se på
mig om nätterna, och jag känner att jag
är deras.
Nej, Magda, du skall le i sol och fri
luft, — jag — jag går i skola.
— När hon kåkade där upp emot
Rindalsnuten, hvad hennes röst var frisk!
Naturen sjöng med, när kon sjöng.
* *
Sent på kvällen — ja, så sent som
klockan ett understundom — hör jag
nakna fötter trippa på golfvet öfver mig.
Hon hoppar upp i sängen. Sä släcker
hon ljuset eller lampan, tänker jag mig,
och lägger sig att sofva. Då lägger jag
mig också. Ty när hon har lagt sig,
då blir jag liksom sä gränslöst ensam,
och då kan jag icke arbeta mera. Vi
stiga också upp vid samma tid på
morgonen. Och kanhända hafva vi på en
gång samma tankar.
Skulle hon skratta ut mig, om jag
gick upp till henne och sade, att också
jag är en ensam människa och att om
jag är man och främling, så har jag
dock samma glädje och sorg och längtan
som hon?
Men hvem säger att hon är så ensam?
Hon är borta hela dagen, förmodligen
träffar hon en eller annan. Och till och
med om hon vore det, hvem säger att
hon är blek? — att hon har tankfulla
ögon och fina händer?
— •— Klockan är redan elfva. Hon
är väl ute på fest då. Jag är icke på
fest. Hvarför skall hon då vara det?
Så kommer det förmodligen någon
och följer henne hem, en älskare,
kanhända en fin student.
— — Steg. Det är hon. Hon är
ensam. Asch! Hvad är det för mig
att bli glad åt?
Kanhända har hon i afton varit sorg-
sen, gått ute i väder och vind, gått där
ute och gråtit och tänkt på flydda dagar.
— Hon lägger sig strax. Jag kan
icke tydligt höra det, men det är något
annat än eljest som försiggår. Hon är
där borta vid sängen, det är jag säker
på, men hon har icke lagt sig ännu.
Stackars barn! Jag förstår det nu:
Hon ligger på knä, gömmer hufvudet
i sängkläderna, frågar sig själf om igen
och om igen: Hvarför är jag till?
hj HJ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
