Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Liv. Novellett af Sigbjörn Obstfelder. Öfversättning från norskan för »Ord och bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
SIGBJÖRN OBSTFELDER.
Här har blifvit så tomt, — inga kända
steg, intet prasslande af en kjol! Det
är som om alla människorna hade gått
bort och husen stode tomma. Stundom
tror jag mig höra klagan och halfkväfda
skrik. Jag har suttit för mycket för mig
själf, har blifvit nervös.
‡ ‡
‡
Hon hade stora, tankfulla ögon — och
blekt ansikte — och fina, magra händer.
Hon heter Liv. Ett egendomligt namn.
Akta norskt är det också. Jag ser ännu
hennes ögon för mig, då hon sade det.
Det var som om hon såg långt hän mot
ett land, som ligger i en hemlig
solvärld och till hvilket namnet var
nyckeln.
I fem dygn hade hon legat sjuk
ofvanför mig utan någon till att hjälpa och
värda sig. Hon är främling här,
föräldralös, och har visst inga vänner
heller. Hvad nätterna måtte hafva varit
långa och fulla af ångest!
# *
Hemma tro de nu att jag är på god
väg att blifva en underlig figur. Jag
förstår det af brefven. De beklaga att
jag har försjunkit i osunda, ofruktbara
drömmerier och gått förlorad för det
förnuftiga, ordentliga lifvet.
Godt. Då får det vara så. Det är
ju alls icke säkert att jag duger till
något af det, som människorna finna
stort.
Jag är nöjd med min tillbakadragna
tillvaro. Och det finns en människa
som jag är något för. Jag sitter hos
Liv om dagarna. Hon är glad åt att
ligga och hålla min hand i sin, hennes
ögon hänga uppmärksamt fast vid mig,
när jag talar.
Låt dem då roa sig, låt dem då
sjunga fosterländska sånger!
Hj
Det har kommit något rent och kyskt
omkring mig. Livs tankar. De svepa
sig omkring mig som en hvit klädnad.
Skall hon dö? Just nu, då blommorna
knoppas och då också hennes egen
knopp mognar och allt det, som
kommer kvinnobröst att vagga, skulle komma.
När jag har varit ute, har hon så
många spörsmål: Om svanorna hafva
släppts ut, om violerna blomma, om
himmelen är klar eller betäckt af skyar, om
de ljusa dräkterna hafva börjat, om jag
har hört staren?
Och hon vill höra talas om allt det
vackra, som jag känner. I skymningen
sitter jag och berättar om nordens ljusa
nätter, silfverglansen öfver fjällen, som
stå och vänta på den första solkyssen.
Hon har berättat mig huru hon, när
hon gick till och från arbetet, tyckte
om att gå och se på skyarna, se dem
drifva och splittras och fyllas med
mångfaldiga skiftande färger, — och på
högarna af vissna löf, huru de växte för
hvar dag, under det att trädkronorna
blefvo naknare, deras grenverk finare
och luften omkring dem hvitare. Om
sommaren tog hon ofta vägen om parken
för att andas in litet doft från
blomsterrabatterna och för att stanna ett par
minuter vid dammen och se på svanorna,
huru de i stolt behag gledo hän öfver
vattenytan.
Jag känner hur hon blir större och
större och hennes själ reser sig upp i
mäktig renhet. Det är ofta något hos
henne som gör mig så rädd och
ömkligt liten. Mitt bröst drager sig samman.
Det tyckes mig att icke heller jag kan
stanna längre här i denna larmande
värld, i allt detta skrammel af järnvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
