Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Liv. Novellett af Sigbjörn Obstfelder. Öfversättning från norskan för »Ord och bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
SIGBJÖRN OBSTFELDER.
Jag ügger nu uppe på hennes rum
om natten för att vara henne nära.
Jag sofver icke mycket. Det är så
underligt, när jag så där vaknar upp ur
halfslummern och ser bort emot det lilla
takfönstret: Himmelen synes mig
närmare. Och jag ser annorlunda på den
än förr. Det är som funnes det något
som jag känner där.
Stundom väckes jag ur dunkla
drömmar, ur sällsamma, stora aningar af en
röst — den ljuder så oändligt mjukt i
nattens tystnad: Sofver du?
Stundom hviskar det: Fader vår, som
är–Jag känner en önskan att gömma
mig undan då. Det finns någonting däri
som på en gång drager mig till sig och
stöter mig ifrån sig, och det tynger mig.
Jag låg vaken. Jag trodde att hon
sof. Men så sade hon knappast hörbart:
— Skulle du tro på Gud, om du kunde ?
Hvad skulle jag svara? Hvem var
Gud? Ett begrepp. En
sjukdomsfantasi. En hallucination för de heliga
jungfrurna på gamla målningar.
— Vet du hvarför jag tror?
Jag hörde henne resa sig upp i
sängen och andas tungt.
— Jo, käre. Jag tror att Gud finns
till, -— — därför att — därför att —
det skulle vara så bittert, om han inte
fanns till, därför att det skulle vara så
bittert, om jag, som ju inte har haft det
så godt, och många andra, som ha haft
det mycket värre, -— då vi nu tro det,
då jag nu tycker jag ser honom, ser
honom komma mig närmare med hvar
dag och hvar natt, — å nej, det skulle
vara så gränslöst bittert, om det bara
vore inbillning och lögn.
Jag kan icke tro, att allt skulle vara
så förfärligt meningslöst. Jag måste få
veta sanningen, det måste finnas något
mera än detta här på jorden, och någon
måste veta det. Alltid har jag hoppats,
att jag skulle få se och veta mera och
inte vara så okunnig och enfaldig som
nu, jag har ju ingenting sett och vet ju
ingenting, — och då jag alltid har
varit så säker, så säker på det, — sä skulle
det vara inbillning! — så skulle det (jag
kände att hon lyfte upp sina händer) vara
så grymt, så svekfullt, — — om detta
lilla slaflif vore alltsamman.
Jag kände, — jag kunde icke se det,
det var för mörkt, — att hon föll
utmattad tillbaka på kudden.
Jag steg upp och gick hän till henne.
Hon låg med ögon, som––hafva
gjort mig till en främling bland de lefvande.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
