Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Liv. Novellett af Sigbjörn Obstfelder. Öfversättning från norskan för »Ord och bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIV.
613
och riksdag och teater. Jag sjunker ned
och griper ödmjukt hennes händer.
Hon låter mig fatta dem, — och ser
långt ut, — förbi mig.
* *
Liv är från Island. Hon, den fina,
hvita gestalten, hvars hand glider som
en skugga hän öfver täcket och i hvars
öga det finns en glans af det allra
mjukaste, har några skorrande, främmande
r, som framträda så underligt tungt i
hennes eljest veka mål.
Långt där uppe i norr, där en liten
hvit fixstjärna flammar, säger hon att
hennes mors och fars själar vänta på
henne bland de norrsken, som vi här
icke kunna se.
Hon låg och såg på mig med ett af
de leenden som man ofta ser hos de
sjuka. Så började hon plötsligt darra,
kinderna blefvo småningom blekare, upp
på pannan under det blanka svarta håret
trädde ådrorna fram, armarna och
hufvudet föllo matt tillbaka, och ögonen slötos.
Upplöst i långa smärtsamma skälfningar
sjönk hon i mina armar. Så kom det
— blodet.
Därefter blef hon lugnare. Hon låg
utan att röra sig upp emot mig. Så
började hon tala, först hviskande,
kippande efter luft, därpå högre. Hon
kunde icke mera hålla det tillbaka, det
som hon hade varit för stolt" för att
någonsin vidröra. Ut ifrån hennes
bäfvande bröst pressade sig brännande ord
om hvad hon hade saknat: vänner och
väninnor, kärlek, lifvets jubel, huru
hennes kropp hade väntat på kyssens första
regndroppe, huru hon i mörka kvällar
hade stått utanför fönster, där det var
ljus och musik, och längtat efter att
vara med, dansa och famnas och älskas,
älska.
Försiktigt tryckte jag hennes
sjukdomsbräckliga kropp intill mig. Det var
så tyst. Intet bullrande ljus.
Jag älskar hennes själ, den vemodiga,
som har saknat. Den blomstrar nu i
hennes ögon och i hennes hands rörelser,
gör hennes ord genomskinliga.
Jag älskar de vissnande armarna och
de tärda kinderna, från hvilka det skiner
allt klarare, ju hvitare de blifva.
Kanhända bäst att hon icke lärde
känna lifvet. Kanhända bäst att hon
dör, innan hon har fått se, att
människornas glädje icke är frisk, att deras jubel
bakom strålande fönster är fullt af
förtviflan och skam.
Det finnes mera omkring oss af det
som blomstrar och andas än våra ögon
se och våra öron höra. Liksom ljud
finnas, som vi icke kunna förnimma,
finnas ljus och färger, som vi icke blifva
varse. För en finare själ blifva de
färger grofva, som synas oss utsökta, de
ljud, som synas oss mjuka, blifva vilda
och råa.
Då jag i dag gick utmed sjön,
kändes det som om världen hade blifvit ny.
Det hördes röster inne i luftens töcken.
De talade icke mitt språk, icke heller
fåglarnas eller vindarnas. Äfven
färgerna hade röst och ord. De voro större
och rikare, och det fanns flera än eljest,
trädens grönska hade tusen tungor.
Och som det sjunger och jag
lyssnar och sången växer, kommer det i
fortissimo hän öfver gräs, hän öfver sjö och
boklöf ett ord, i hvilket alla trådar i min
kropps väfnader klinga med och som
kysser mig från all luft och doft: Liv!
Och alla de osynliga, fladdrande,
spirande, rinnande rösterna, de möta mig
i en mäktig, jublande världsröst: Liv!
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
