Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om bildande konst och uppfostran. Af John Kruse. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<534
JOHN KRUSE.
byggnadsverk! Jag erinrar om
stationsbyggnaden, hvars tunga rektangel endast
belamrar den dominerande platsen, vidare
om de banala släta stenkolosser, som
intaga de till pittoreska verkningar
inbjudande hörntomterna dels på det gamla
Lembkeska husets plats vid Södergatan,
dels på ömse sidor om Davidshallsbron.
En stockholmare med skönhetskänsla har
å sin sida just heller ingen anledning att
vara glad öfver vår tids behandling af hans
vackra stad. Det ur såväl historisk som
konstnärlig synpunkt lika upprörande
förslaget att göra Gamla Staden till ett ideal
af flathet med hus i jämna, raka rader har
knappt hunnit fördunsta likt en elak dröm,
från hvilken man med glädje vaknar, förrän
ett liknande framtidsperspektiv af
ordentlighet och korrekthet hotar de förtjusande
Skepps- och Kastellholmarnas nyckfulla
bergknallar.
Den »konstblindhet», som Lichtwark
klagar öfver hos sina landsmän, är i.
Sverige en icke mindre vanlig åkomma. Om
man någon längre tid studerar allmänheten
t. ex. i Nationalmusei tafvelgalleri, kan
man häröfver göra ganska märkliga
upptäckter. Att en samling nyss från landet
inkomna rekryter vid ett besök på museet
trodde porträttet af drottning Kristina
föreställa drottning Viktoria och i Schultzbergs
landskap med Valborgsmässoeldarna sågo
eldsprutande berg, är ju ingenting att
förundra sig öfver. Men att, som det händt,
ett par fiskaregubbar taga Björcks porträtt
af prins Eugen för en seen ur en fiskebåt
eller att en grupp gardister framför
Snyders’ stilleben med ett rådjur i midten
mol-tiger på frågan, hvad det månde vara för
ett djur som hänger där, till dess
slut-igen tystnaden brytes af svaret: en gris!
— det är onekligen lite förvånande. Ett
synnerligen starkt exempel på
konstblindhet är också det, som Ellen Key berättar
(i en fängslande artikel om »Folket och
konsten» i tidskriften Varias
januarinummer 1900) angående de två små
borgarfruarna, som, pä jakt efter dansken Blochs
å Nationalmuseum utställda »Christus
Con-solator» undrade, om ej Kronbergs
»Jagt-lnymf» var »Kristus, som låg död och skulle
En dylik rent naiv konstblindhet hos i
onstnärligt afseende obildade] människor
är emellertid mindre smärtsam att förnimma
än den snarhet att tvärsäkert och högröstadt
döma om konst, hvilken är egen för en
mängd människor, som inbilla sig i detta
afseende vara kompetenta domare men i
själfva verket äro konstblinda, äfven de.
På utställningen 1897 hörde jag en person
framför en af Eugen Janssons af en så vek
och fin blå drömdager fyllda
Stockholmsbilder öfverlägset yttra: »sådant där kan
ju hvem som helst göra» — ett yttrande,
som visar, att den, som fällde det, icke
gjorde ens ett försök att sätta sig in i
denne målares säregna kynne. Hur många
besökare på Nationalmuseum hafva icke
rent af förargat sig öfver Nordströms »Hoga
Dal på Tjörn» därför, att ett härligt
glänsande hvitt sommarmoln med rosenröda
reflexer och blåaktiga skuggor där tornar
upp sig på den blåa himmelen! De
människorna måtte aldrig ha sett, hur hvitt
«Ifch strålande ett moln kan vara och hur
blå himlen kan lysa. T. o. m. en Carl
Larssons ljusa och leende konst, som man
tycker skulle vara skapt att vinna allas
hjärtan, stöter hos somliga på märkvärdigt
oförstående. Man är nog lite psykolog att
tycka, att han, det stora, glada, harmoniska
söndagsbarnet, gör stygga karikatyrer. Då
man står framför hans
»Namnsdagsgratulation», får mail höra glåpordet
»bondmålning», och då någon tar upp glåpordet
och förklarar, att målarens egen afsikt just
varit att i denna teknik med de stora klara
och hela färgplanerna och de kraftiga
konturerna skapa någonting nationelt,
någonting i stil med de gamla bondmålningarna
i kyrkor, på möbler och väfnader, får han
till svar ett hånfullt: »Ja, däri har han
då lyckats».
Sådana yttranden, som de nu nämda,
komma mig alltid att tänka på Ehrensvärds
djupa ord: brist på lycka gjorde spelöjct
och den låga åthäfvan. Det är bristen
på den stora lycka, som ligger i ett vaket
och tacksamt mottagande skönhetssinne,
som gör, att ej blott konstens utan t. o.
ni. naturens skönheter så ofta gå spårlöst
förbi människors ögon.
Säden är mycken och arbetarna äro få
— så kunde man med skäl utbrista vid
tanken på allt, som är att göra för att
väcka och gifva näring åt vårt folks
skönhetssinne. Det må emellertid icke glömmas,
att på många håll redan en god början
blifvit gjord. De duktigt ledda tekniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
