Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Obstfelder. Af Gunnar Heiberg. Öfversättning från norskan. Med 1 bild - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OBSTFELDER.
639
tänkt och läst långt mera än de flesta och
fyllt sin hungriga själ med kunskaper, som
gjorde att han på alla områden kunde
höra och förstå och fråga och förklara sig
fram till det väsentliga i tingen, där
hvarest de många dådlystna aldrig komma
längre än till ytan.
Obstfelder hade icke, som så många
lyriska skalder, fjäder i sin hatt. Men han
hade icke heller, som sä många lyriska
skalder, svansen mellan benen. Han
gjorde icke stora heroiska bedrifter, hvarken
på vers eller i verkligheten, men han
var modig hvar dag. Hvarje dag gjorde
han utan fruktan hvad andra skulle jämrat
sig för. Sade det lilla, vanskliga ordet.
Ställde sig, där det var få. Gick hän till
dem, som hade det tungt. Offrade det,
som kunde bringa fördel. Gick de små
gatorna. Dref omkring i skuggan.
»Men i Parkens mørkeste Gang, hvor Lygter ej
brænder,
sidder skjult mellem Træer paa en ensom Bænk
en Skjøge.
Der er Slør for de blege Kinder, sort Slør —
bag det sorte Slør er der Øjne, som sælsomt
glimter.
Jeg sætter mig ned stille, drar Sløret tilside taust,
nærmer mine Øjne til hendes, min Sjæl til hendes.
Men i Taagen daler lydløst sorte Blade,
og i Mørket sidder skjult paa en ensom Bænk en
navnløs.»
Och hur han kunde ödmjuka sig,
ödmjuka sig i stoftet för det eller för den
han älskade. Fanns det någon, som han
satte mycket högt, hur lätt trodde han icke
då, att hon vara lika stor, lika rik, lika
mycket människa som han själf. Han
glömde dem som voro tillstädes. Huru
kunde han icke älska det sällsynta hos
henne, beundra det beundransvärda, håna
det hånvärda hos henne och tro, att hon
måste vara i höjd med honom, enig med
honom, tacksam för det att han förkunnade
hennes lof och tacksam för det att han
rensade hennes själ från det som hon hade
gemensamt med de vanliga. Gå! — gå!
ropade de andra, gardet, anhängarna,
släpbärarna. Och var hon svag och blef
hetsad och var osäker och icke sade: Stanna!
— då gick han och kom strax därpå in
om dörren igen och frågade stilla, om hon
ville att han skulle gå, och sade mildt,
att han icke kunde tro, att hon ville att
han skulle gå. Men han hyste intet agg
till någon af dem, som voro tillstädes. De
voro icke tillstädes för honom. Och det
hände, att dessa blefvo afväpnade, böjde
sig för honom och nästan förstodo honom.
Obstfelder gick så stilla i lifvet. Man
kan icke höra att han är död. Det var
icke något starkt buller som plötsligt
stannade, icke någon hög röst som bröts af.
Det var bara en poet som tystnade, då
Obstfelder gled ut ur lifvet.
Hur ljudlöst och plötsligt han kunde stå
i rummet. Hur stillsamt och hur nära han
kunde sitta på stolen bredvid. Hur han
med ens kunde vara ända framme vid det
som den andre gömde. Så ömt, så
förstående, så godsint. Och hur han kunde
aflägsna sig själf, och hur han kunde ■
aflägsna den han talade vid. Icke just med
ord — icke heller med att tiga. Men
ändå. Plötsligt — utan att det var
möjligt att säga huru. Plötsligt var han på.
vandring igen.
Det var någonting osynligt hos honom.
Han var som bacillerna i luften, som man
icke ser och som utbreda smitta. Men
han bar godt emellan människorna. Ty
det fanns ingen som kände Obstfelder,
som kan säga, att där icke någonstädes i
hans gråa lif finnes något ljust, doft
af något skönt, skälfning af något ädelt,
som kämpar, känsla af värden, bud från
något stolt, säkerhet om att något är bättre,
större än något annat.
Men det kom sig däraf, att kanske
fanns-sällan blodigare valplats — sällan
mördades det i slikt mörker — sällan,
kanske aldrig kämpade ljus och mörker
förfärligare på lif och död än inne i denne
man med det kraftiga, nästan vilda
underansiktet, med den glupska munnen, de
starka käkarna, den viljefasta hakan —
och så det fina, rika pannhvalfvet och de
ljusblå, själfulla, sorgsna ögonen.
Det var dyrköpt, det goda som
Obstfelder bar emellan oss — och han dolde
sitt inres innersta så väl, att det stod en
osynlig skälfning i luften omkring hans
väsen.
Det hördes icke att han dog. Men nu,
då han för alltid har slutit sina tunga,
tunga ögonlock, är det som 0111 vi kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
