Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Obstfelder. Af Gunnar Heiberg. Öfversättning från norskan. Med 1 bild - 2 - Ur bokmarknaden. Af L. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
GUNNAR HEIBERG.
se det osynliga hos honom. Och det skall
ännu länge dallra emellan människor, som
kanske intet annat gemensamt hafva.
Han var en stilla vandringsman här på
jorden. Han bar allt sitt med sig. Han
sökte och sökte och sökte, icke lyckan,
utan sanning, sammanhang, tingens mening,
»Livets Dejlighed», och under det att han
gick, sjöng han sköna dikter, spelade han
härliga symfonier till glädje för dem han
träffade på vägen.
Han var en poet i sitt lif och i sina
verk.
En sällsynt skald. En rik hjärna. En
ädel människa.
Käre Obstfelder.
UR BOKMARKNADEN.
Fr. Martin. Svenska kungliga gåfvor till ryske
zaren 1647—1699. Silfverskatter i kejserliga
skattkammaren i Moskwa.
När man bläddrar i detta praktverk
och betraktar alla de hundratals konstrikt
utförda silfverkärl, hvilka finnas afbildade
däri, så intages man ofrivilligt af en känsla
af vemod vid tanken på, att allt detta en
gång varit i svensk ägo, fastän det nu,
liksom så mycket annat, som förut varit
svenskt, hamnat i den ryske zarens händer.
Dock, denna känsla af vemod ger snart
med sig, när man tänker på att, äfven om
vi icke gifvit bort alla dessa oförlikneliga
skatter, så hade i alla fall sannolikt intet
däraf funnits kvar hos oss; ty icke många
år efter sedan konung Karl XII skänkte
Peter den store det stora praktfatet, som
höll 109 centimeter i längd, de stora
vattenkannorna och handfaten samt
ryttarsta-tyetterna, konfektskålarna och de tjogtals
bägarna och tallrikarna, allt af »zierförgylldt,
wäl drifvet och kosteligit gjordt silfver»,
icke många år därefter, säger jag, måste
han själf försälja och uppmynta det
kungliga bordsilfver, som fanns kvar, så att
taffeln ej kunde fullständigt dukas utan
hvarje gäst måste medföra egen sked, såsom
brukligt varit i äldre tider, hvarjämte
konungen i ersättning måste beställa sig
bordskärl af järnbleck, med hvilkas bruk han
sedermera föregick sina trogna undersåtar.
Som sagdt, vemodskänslan ger med sig
vid tanke på dessa tidsförhållanden och
förbytes till och med till en känsla af
tillfredsställelse. Nu kan åtminstone en hvar,
som ej i likhet med herr Martin har
tillfälle att resa till Moskwa för att bese
originalen, fröjda sig åt afbildningarna i hans
präktiga verk och därmed göra bekantskap
med mycket af det bästa, som någon tids
silfversmide frambragt.
Utom dessa illustrationer innehåller
arbetet en synnerligt intressant text, som dels
gifver en historik af föremålens tillkomst
och deras beskrifning, dels ock redogör
för anledningarna till gåfvornas aflämnande
samt de ambassaders öden, som hade sig
uppdraget att lämna dem i zarens högst
egna händer. Denna senare del af texten,
som skrifvits af Joh. Ax. Almquist, gifver
i all sin korthet en färgrik och intim bild
af sederna och rangstriderna på denna tid.
I österlandet och därmed äfven i Ryssland
var öfverlämnandet af gåfvor ett tecken till
vasallförhållande, som ej utjämnades, äfven
om gifvaren själf i gengäld erhöll
presenter, hvilka då vanligen voro af ett mindre
värde. Alla stater, som under dessa tider
hade några intressen att bevaka i Ryssland,
måste underkasta sig denna fordran på
skänker, men det gällde då att vid
öfverlämnandet stå på sig, så att icke ens
skenet af vasaliskap gjorde sig gällande. Huru
ryssarna voro angelägna om att så skulle ske
och huru de svenska legaterna å sin sida
gjorde allt för att framhålla, att gåfvorna
lämnades af en oafhängig suverän ståt, är
ett kapitel, som lämnar ypperliga bidrag,
både komiska och drastiska, till tidens
krönika.
L. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
