Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tysk romantik. Af Gerhard Gran. Öfversättning från norskan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
GERHARD GRAN.
tod; det är sant nog, att det icke
råder endast motsättning mellan
romantiken och upplysningen; det går tillika
en massa trådar från den ena tiden till
den andra. Och ligger det än någon
öfverdrift i Arnold Ruges yttrande, att
»romantikerna voro människor, som med
de från upplysningstiden lånade vapnen
bekämpade upplysningen inom vetenskap,
konst, etik och politik», så är det dock
visst, att den tyska romantiken —
åtminstone i den form, hvari den
framträdde — skulle varit otänkbar, om inte
Klopstock, Herder, Ossian, Rousseau,
Sha-kespere, Schiller och Sturm- und
Drang-perioden hade gått förut. Eller för att
säga alltihop med ett enda ord: Goethe.
Götz, Werther, Wilhelm Meister, Faust
ha om och om igen uppslukats af
romantikerna och kommit tillbaka i många
underliga former. Goethe hade så att
säga i sig upptagit hela det nya seklets
rikedom, innan det kommit, och hade
likväl aldrig låtit gå förloradt något af
det adertonde århundradets klarhet. Hvad
romantikerna gjorde var i grunden
ingenting annat än att rifva till sig en liten
provins af den värld, som heter Goethe,
och att på detta lilla område idka en
forcerad drifhusodling af goetheska skott,
som utvecklade många underliga
egenskaper, när de ryckts upp ur den
ursprungliga sunda jordmånen.
Men kan man sålunda med ett
förkortadt uttryck säga, att romantikerna
nedstammade från Goethe, så får man
inte heller glömma, att det var just från
den sidan af honom, som mest bestämdt
gjorde front mot upplysningstiden; det
var Sturm- und Drang-mannen,
upprors-och bohème-mannen, diktaren och
barnet i Goethe som romantikerna dyrkade.
Och själfva kände de sig vid sidan af
honom och Schiller som
upplysningstidens ärliga hatare; ärkefienden var för
dem Berlinupplysningen, hvars mest ty-
piska inkarnation var den mångskrifvande
bokhandlaren Nicolai, en urvattnad
vol-tairian, hos hvilken adertonde seklets
erfarenhetsfilosofi hade utmynnat i tarfliga
lefnadsregler för kälkborgare; det andra
föremålet för romantikernas hån var den
nyuppkomna rörande
förströelselitteraturen, Kotzebues dramer och Lafontaines
berättelser, hvilkas gråtmilda hjältar
alltid röras af sina egna tårar, som därvid
ideligen förvandlas till »Freudethränen».
— Hvad romantikerna hatade hos sin
upplysta samtid var i bägge fallen
vulgariteten — vulgariteten i tänkesätt så
väl som i känslor —, snusförnuftigheten
och sentimentaliteten, det på grund af
sin egen förståndighet själfgoda och
öfver sitt goda hjärta alltid rörda filisteriet.
Men i det de med afsky vände sig bort
från det alltför lättfattliga och den alltför
lättflytande tåren, störtade de sig själfva i
den motsatta ytterligheten och utvecklade
sig till litterära mandariner, som endast
af sin lilla klick kunde helt förstås.
Utgångspunkten för den romantiska
rörelsen var alltså: reaktion mot
upplysningstiden, och vi hålla oss därför
fullkomligt i romantikernas anda, om vi
(med ofvan anförda reservationer) söka
belysa den från denna synpunkt.
Har man någon tid uteslutande
sysslat med att läsa upplysningsperiodens
litteratur och lägger man därefter böckerna
ifrån sig utan att tänka på någon
särskild af dem, så surrar det omkring i
hufvudet en följd af ord, som ständigt
upprepas i dessa böcker och som
beteckna de begrepp, kring hvilka allt
rörde sig: nytta — dygd — naturens
ordning — det visligt inrättade
världsmaskineriet — vänskap, vin, sång — förnuft
— pedagogik — filantropi —
lycksalighet — medborgardygd — framsteg —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
