Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I snön. Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SNÖN.
659
par, känn’ jag, men vi få int’ sinka oss
länge, om vi int’ vill bli nersnöad’.»
Mor reste sig långsamt, och återigen
togs det nya tag.
Men gubben kände, att det började
tynga på där bakifrån, och allt djupare
och mer packad låg snön i vägen.
Han tyckte själf på en gång, att
han kände sig så orkeslös och konstig.
Det var, som om någonting växte upp
omkring honom, som han aldrig skulle
kunna rå på ■— och det kom från alla
håll. Uppifrån och från sidorna kom
det för att förgöra honom och Lena —
de enda lefvande varelserna i denna
ödemark utan början och slut, och där
nu vinteraftonens mörker började tränga
igenom allt detta hvita och göra det
ändå förfärligare . . .
Allt långsammare gick det att
komma framåt, och gumman sköt nu ej
längre på. Hon höll krampaktigt fast i
stöttingens pinnar för att inte blifva efter.
Återigen måste gubben stanna för
att pusta ut, och det låg en skymt af
oro i rösten, när han sade: »Nej, nu
ä’ det visst nå’ trolltyg me’ i spele’, för
jag tyck’ int’ att vi komm’ ur fläcken».
Mor Lena hade sjunkit ned i snön och
försökte jämrande och stönande maka
sig upp på kälken.
»Herre Gud, jag tror, att det blir slut
me’ oss — — jag ork’ int’ länger!»
Hon vaggade fram och tillbaka, och
snön lade sig allt tätare i vecken på
hennes kläder.
»Nej» — sade gamle Nils Ersa —
han försökte låta modig, ehuru det
nästan stockade sig i halsen på honom —
»int’ ska’ vi ge’ oss me’ det första. Jag
kan nog ta’ mej tebaks te’ byn igen,
när jag int’ har nå’ te’ dra’ på, och om
du sitt’ här på stöttingen och håll snön
från dej, så komm’ jag igen me’ folk
och spadar» — »Ja, men dröj int’ länge
— — — åh Herre Gud, hjälp oss!» —
Och det kom som en snyftning från den
lilla nedhukade varelsen.
Gubben försökte sparka undan och
trampa till snön omkring kälken. Sedan
tog han af sig rocken.
»Den här behof’ du bätter» — sade
han och svepte den omkring henne —
»adjö nu, och kom ihåg, att du håll’ snön
från dej». — Han drog fram en strut
karameller, som de fått på köpet. — »Se
där — tugga lite, så går det fortare te’
vänta». Och med långa, osäkra steg
började han vandringen efter hjälp —•
hjälp från döden i snön.
Med skumma ögon stirrade mor Lena
åt det håll, där gubben försvunnit i den
dunkelhvita, allt djupare skymningen.
Hon såg ingenting och hörde ingenting
mer än något, som bultade och
hamrade inuti henne själf.
Tänk, om han aldrig orkade fram . ..
Det gick en skakning öfver henne, och
hon kröp ihop under rocken.
Ja, det var då riktigt godt, att
gubben lämnat den åt henne, som skulle
sitta och vänta -— hu då — och huru
länge. Men så kom hon ihåg, att snön
måste hållas undan, och hon reste sig
upp och skakade bort det värsta. Ojoj,
så stel hon var i benen, och i hufvudet
kände hon sig konstig och tung. Och
ju mer hon sopade snön ifrån sig, dess
värre föll den ned, tyckte hon. Med en
suck satte hon sig igen och lutade
ryggen mot den ena stöttingstolpen.
Det kändes riktigt som en hvila —
och hon var så trött, så obarmhärtigt
trött. Det var nästan, som om det kröp
fullt med myror i hennes gamla kropp
— och i ögonlocken drog det och ryckte,
och hon måste tänka på halmmadrassen
där hemma i väggsängen. Men så kom
hon ihåg geten, och att den inte fått
hvarken vått eller torrt sedan tidigt på
morgonen, och då glömde hon för en
stund att känna efter det där smygan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
