Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I snön. Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6s8
rMARIA RIECK-MüLLER.
julyr i dag. Det vore nog så bra, om
en hade kommit sig på hemvägen igen.»
Gumman var gammal och krokig
—-hon med — utsliten och hoptorkad. Hon
satte sig på stöttingen, medan hon med
afvigsidan af kjolen torkade snöslasket
ur ansiktet.
»Håhåjaja» — suckade hon -—■ »det
kan nog bli tungt för den som ä’
gammal och trött att ta’ sej hem idag, men
det ä’ jul bara en gång om åre’». —
»Sätt opp bena’, så ska’ du få skjuts
utför backen!» Och Nils Ersa ställde
sig bakpå kälken och styrde utför med
styfva, oviga ben, så att det jämna,
hvita snötäcket refs upp och stod som
skummet i en fors efter dem.
Men snön hade börjat falla ännu
tätare i stora flingor, och spåren efter
Nils Ersas julskjuts till byn fylldes och
utplånades inom kort. Och den växte
till höga drifvor, som bäddade ned
gärdesgårdarna till hälften af deras höjd,
och inne i skogen försvunno småbuskar
och vindfällen under det mjuka, hvita
täcket.
När Nils Ersa och Nils Ers’ mor vid
middagstiden vände hemåt, drog han
stöttingen i snörstumpen, och hon sköt
på bakefter.
De hade fått sälja både kvastar och
skedar och förde nu med sig gryn och
mjöl, utom kaffe och socker förstås, som
var hufvudsaken.
Det var inte något stort lass de
åkte med, men nog så tungt var det i
ett väglag som detta, när en knappast
kunde komma fram med sig själf.
Närmast byn — så länge det bar
efter landsvägen — gick det skapligt
nog, ty där hade de varit ute med
plogen. Men när de veko in ät liden, där
vintervägen upp till fjällbygden brukade
gå, blef det tungt och svårt för
gammalt folk. Det var att gå steg för steg
i drifvorna och så lyfta och jämka med
stöttingen, som oupphörligt fastnade och
körde ned i snön.
»Herrejesses, hva’ en får slita för
gusslåne’» — stönade mor. -—
Svettdropparna blandade sig med den smältande
snön och droppade från pannan, utefter
de infallna kindernas djupa fåror och ned
i hufvuddukens ludd, där de blefvo till
stora rimfrostflakor. Och omkring de
smala, vissnade benen hade lagt sig en
hård snöskorpa, som uppe vid knäet
—-där ullstrumpan slutade — skafde och
sved i skinnet.
Gubben stannade och pustade ut, i
det han med handen sopade ned snön,
som hade lagt sig i en liten drifva på
säcken med julförningen.
»En behof’ då int’ gå och dra’ på
snölass åtminstone — — — Jaja, det
va’ hä’ jag sa’, att vi sku’ få känn på’et
på hemvägen. Nej, hugg i nu igen,
Lena, om vi ska’ komm’ hem i dag!»
Och så togo de nya tag.
Gumman hade kaflat upp kjolarna
för att bättre kunna reda sig och
försökte — så godt hon kunde — -hålla
sig i gubbens spår.
De hade hunnit öfver liden och
halfvägs på myren, när snön började vräka
ned så drifvande tjockt, att Nils Ersa
måste stanna och tänka efter, åt hvilket
håll han skulle gå, fastän han gått den
vägen nu i snart sjuttio år. Och mor
tyckte, det var godt, att han stannade
ett slag. Hon kände sig så konstig i
benen, och snön, som föll och föll, gjorde
henne yr. Hon tyckte ett tag, att det
inte var någonting som föll, utan att det
i stället var hon själf, som höjdes upp
i luften — först helt litet men så högre
och högre.
Hon måste sätta sig ned på säcken
och hålla handen för ögonen en stund.
»Hur ä’ det med däj, Lena, ä’ du
hufvudvill?» — frågade Nils. -— »Jaa,
det ä’ int’ leka det här för gamm’kam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
