Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Intryck från Le grand palais des Beaux-Arts. Paris 1900. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTRYCK FRÅN LE GRAND PALAIS DES BEAUX-ARTS.
PARIS 1900.
Af CARL G. LAURIN.
Med 8 bilder.
INOM det stora konstpalatset har man
samlat det mesta af 1800-talets konst.
Ett konsthistoriskt århundrade med sin
repetitionskurs af alla stilar, ett
vetenskapligt århundrade, därom talar
museiuppställ-ningen, ett arbetsamt århundrade och
slutligen ett århundrade, då skönhetsdyrkarna
och de konstnärliga intressena fingo maka
sig längst ner på rangskalan som de
onyttigaste i samhället. — Det är med en känsla
af bitterhet man blickar på salarnas
ändlösa perspektiv, där alla dessa taflor hänga,
som kostat så mycken kamp, som väckt
så mycken förbittring och hån och som i
de flesta fall inbragt sina skapare så liten
reel valuta i penningar och ideel i
beundran. Här hänga dessa konstverk under
statens och uniformerade vaktmästares hägn,
taflor som »den sundt tänkande
allmänheten» på sin tid bestått så många enkla
kvickheter och hvilkas mästare så
småningom fatt sig ett monument på sin fattiggraf
och ett varmhjärtadt tal af le ministre des
beatix-arts.
Det är en vanlig men ganska tvifvelaktig
tröst, att de goda taflorna nog så
småningom komma in på respektive muséer. Men
det är en otvifvelaktig olycka, att så
mycken god personlig och originel konst får
gå förlorad för den publik, som borde allra
bäst kunna njuta af den, nämligen
konstnärens egen samtid. Det blir i alla fall
vår tids konst som bör kunna uttrycka vårt
känslolif klarast och bäst. En konstbil-
dad 1600-tals holländare bör ha njutit mer
af Rembrandt än af antikens skulptur eller
af Tizian, hur förträfflig han än må vara.
Det finnes så mycket onödigt lidande,
så mycken onödig elakhet och dumhet,
och det är på detta man kommer att tänka,
då man ser en Daumiers, en Millets, en
Manets nedhånade konstverk lysa bland all
prålande banalitet och till leda omtuggade
akademiska former. Hur stark måtte ej
människans motvilja vara mot det sanna
och det sköna, om det ej uppträder i en
så trivial gestalt, att det mest lata sinne
ej behöfver störas i sin andliga sömn! En
annan nedslående känsla är den: Hvarför
allt dettar Ha alla dessa kvadratkilometer
målad duk gladt människosjälar så starkt
att all framfödandets vånda blifvit ersatt?
Eller ha ej snarare, sedan konstnären dött
i grämelse och fattigdom, några
konsthandlare plockat ned taflorna från sin vindr
I hur många hem i det konstförståndiga
Frankrike ha de hängt? I mycket få. —
1800-talet, det rikaste af alla flydda
århundraden, har varit gnidigt ända till
girighet mot den goda konsten, som detta
århundrade har hatat med brackans förakt
för det som ej förmår att göra sig betaldt.
Därför får man ej förvånas, om denna
konstperiod, som frambragt så mycket skönt och
stort, också i många fall har ett lidandets
märke på sin panna, något brustet och
oharmoniskt, som de konsttider sakna, då
det fanns kärlek och stor offervillighet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
