Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Aspasia. Af Lotten von Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASPASIA.
Så talar Sokrates och riktar
sin blick mot vattnets klara bad,
dit skälmskt en marmor-Eros siktar
med halfgömd pil mot blyg Najad.
Då yttrar han, som troget följer,
mot stöden stödd, den vises blick —
»Och, filosof, hvad djup, säg, döljer
den konst, mig förelagd jag fick?»
»Låt mig din tolk, o Fidias, vara!» —
så skälmskt Aspasia då ber.
»Af skaparkrafter underbara
de bästa frön hos dig lagts ner!
Hvad i musiken blott är aning,
du ger gestalt och klara drag
och gjuter in i marmorns daning
idéns förklarade behag.
i Din Eros, som där bågen höjer,
gaf uttryck åt min själs begär
och åt den dröm, som hos mig dröjer,
att ej af jorden kärlek är!
Och om ej konsten uppnå mäktar
Olympens höjd, som hoppet skön,
hon smekes dock utaf dess fläktar
får och af gudarna sin lön.»
Varmt mången hand Aspasia räckes,
hvart öga upp till henne ser,
och själfve Sokrates hon täckes —
en älskad lärjunge blott mer!
Till hennes blomstertron helt nära
ur dunklet Perikles där går,
och hänryckt till den skönas ära
en sapphisk skald sin lyra slår:
Hell Eros, du höga,
du rosenbevingade;
en blick ur ditt öga
titaner betvingade!
Ej åskornas dunder,
ej stormarnas il
än verkade under
som blomvirad pil.
Hur säll är den smärta,
den heta, den glödande,
du vållar hvart hjärta
af trånad förblödande!
I Làurion ej blänker
en skatt den lik,
den skatt, som du skänker
àt fattig, åt rik.
Hvem är du? Hvar tog du
din blick, den allseende? ...
Och hvar först, säg, log du
ditt strålande leende? . . .
Lif nämnes din låga
och trohet din lag
för hjärtan, som fråga
med bäfvande slag! . . .
Ja, hell dig, du ljusa,
allt dunkel förklarande,
när dödsvågor brusa,
allt evigt bevarande!
Oss ryck ur de vilda
begärelsers famn
ocli lär oss, du milda,
högst dyrka ditt namn!
Du skymtar i glansen
af tindrande stjärnorna,
du vinkar i dansen
bland rodnande tärnorna.
Om himmelska vårar
du löfte oss ger
som nu, där i tårar
Aspasia ler . . .
Så llykta snabba kvällens timmar,
så växla strängaspel ocli tal,
och ifrån Parnes månen glimmar
och närmar sig Ilissos’ dal.
Till sist Aspasias ädla gäster
hem färdas öfver stjärnljus stråt,
och än en blick hon på dem fäster,
en blick af afskedstårar våt.
Och länge på terrassen dröjer
hon tyst, försänkt som i en dröm.
I dälden näktergalen höjer
sin drill så klagande, så öm.
I skuggor insvept ligger stranden,
och somnadt är det djupa haf;
men hon mot hjärtat pressar handen,
hon ingen hvila än vet af.
Ocli han, som nyss vid hennes sida
stod som en brudgum vid sin brud,
där drager bort, där vandrar vida
på ämbetspliktens stränga bud . . .
Såg hon sitt drömland uppenbaradt
blott likt ett sken, som ej består,
det land, af evig sol förklaradt,
där vännen ej från vännen går? . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
