Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Intryck från Le grand palais des Beaux-Arts. Paris 1900. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•67 o
CARL G. LAURIN.
Felix Trutat, som afled 1848 vid några
och tjugo års ålder. Omgifven af alldeles
ypperliga porträtt af den unge konstnären
intar hans »Bacchant» hedersplatsen. Det är
ingen banal kvinnofigur af det vanliga
slaget. Man påminner sig Tizians i
Prado-galleriet förvarade berömda bild af Ottavio
Farnese, hvilken, under det han höjer sin
själ med orgelns breda, högtidliga
harmonier, låter sin blick förälskadt insupa den
skönhet, som hans älskade — segervisst
utsträckt på ett täcke af purpursammet —
erbjuder sin härskare. Och dock finnes
det en grundskillnad. Under det den
guldblonda venezianskan tyckes finna lugn och
jämnvikt i njutningen, talar Trutats
kvinnofigur om en rikare själ. Hennes
melankoliska ögon ha upptäckt njutningens intighet
och därför blef hon dubbelt härlig för
romantikens män, som helst ville älska den,
tillsammans med hvilken de kunde lida. —
Ett mer än vanligt gediget och artistiskt
intryck gjorde Fontainebleau-skolan. Millet,
denne århundradets allvarligaste målare,
som under tider af nervöst sökande å ena
sidan och urvattnad eklekticism å den
andra visade människorna hur djup,
storfor-mad konst ser ut, var mindre väl
representerad på utställningen, men så mycket
rikligare förekommo Corots poesimättade
landskap med morgonens silfverdimmor och
Rousseaus skogsbilder, där hvarje gammal
knotig ek är målad som en personlig vän
på ett sätt, som kommer en att tänka på
Moritz von Schwinds ord om hur man
borde älska trädet för att kunna intränga
i dess väsende, ty då, sade den gamle
sydtyske mästaren, blir det måladt på ett
annat sätt »als wenn ein anderer es schön
abschmiert». Det ligger öfver dessa
Fon-tainebleau-skogens målare något nobelt,
afslutadt och själfständigt. De ha ej haft så
många efterföljare i Frankrike men gå
ganska tydligt igen i Harpignies vackra
dukar.
En tecknare, som med dessa målare har
föga annat gemensamt än en sent vunnen
ryktbarhet, är Honoré Daumier. Hans
starka konst är känd genom litografier,
men hans målningar voro åtminstone för
mig en nyhet. De äro lika vackra som
originela i färg, och hvad teckningen
beträffar har Daumier fa jämlikar i must och
bredd. En verklig lidelse brusar genom
dem alla, särskildt då han skildrar, hur
Paris reste sig mot de egoistiska
klassintressen, som till 1848 sutto vid makten.
I detta fall torde »Le mouvement populaire
dans la rue» som revolutionsbild vara
oöfverträfflig. Äfven då han visar en frodig,
uppsluppen lifsglädje, som på den här
meddelade bilden, måste man för att få
jämförelsepunkter tänka på de stora
flamlän-darna, en Rubens, en Jordaens. Daumier
synes i synnerhet som målare stå högt öfver
sin samtida Gavarni, hvilken ofta
jämnställes med honom. Denne senare har i
sina litografier och ännu mer i sina taflor
en stor likhet med Egron Lundgren.
1800-talets lifliga historiska intresse
afspeglar sig i en hel mängd taflor med
ämnen från Memfisperioden och till våra
dagar. Hur mycket af konstnärlig
medelmåtta, svaghet och flärd har ej frodrats
under skyddet af alla dessa »höga
ämnen». Ännu riskerar man att få ett
ruttet ägg riktadt af en säker och
patriotisk näfve, om man på en konstutställning
i Omaha vågar finna någon större
krigsmålning från Chickahominy eller
Shennan-doah ful i färgen. Hvarje ädel människa
måste känna uteslutande entusiasm, om
något af dessa ärorika namn står att läsa
under taflan. Och det är ej vardt att
förarga sig öfver Amerika, ty på samma sätt
är det öfverallt. Att finna en Kristusbild,
uttalande orden: Saliga äro de fridsamma,
ty de skola besitta jorden, illa målad, är
irreligiöst och nästan lika förkastligt som
att klandra kompositionen i någon
jätte-tafla af Anton von Werner, föreställande
Kejsar Wilhelm, som berömmer några
generaler för deras energiska operationer mot
kineserna och förlänar dem hederssablar
med inskriften »Mit Mir und Gott». —
Utställningen var öfverfull af dylika
arbeten, hvilkas enorma tråkighet man väl utan
risk kan våga konstatera, åtminstone så
länge de ej behandla ett svenskt ämne.
Man torde knappast kunna öfverdrifva den
skada, som dessa historiska taflor, där
ämnet får öfverskyla en dålig målning, gjort
den allvarliga konsten. Dessa väldiga
dukar på ro till 12 meter, gjorda för
utställningar, fulla af fras och teatralisk pose
och med gester så öfverdrifna, att de kunna
ses från femte raden, äro franska
expositionsartiklar af ringa intresse. — Roybets
taflor från 1500-talet och 1600-talet med
penseldrag stulna från Frans Hals men för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
