Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Intryck från Le grand palais des Beaux-Arts. Paris 1900. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•67 o
CARL G. LAURIN.
tena äro ypperligt individualiserade. En
välgörande sträng enkelhet genomgår detta
arbete, och det är just denna känsla af
artistisk gedigenhet och allvar som
ledsamt nog saknas i så många pompösa
hi-storietaflor. Det torde kanske vara mer
än en tillfällighet att just denna konstart,
sora alldeles särskildt blifvit omhuldad af
de officiela konstledarna, fått så mycket af
de akademiska äreminnenas tomma,
svul-stiga fraseologi, så mycket att genren
blifvit misstänkt. — — —
tureska skolan. Man känner i ett rum,
där Manets, Sisleys, Pissarros och
Re-noirs taflor hänga, att denna grupp
konstnärer ha haft en helt ny syn på naturen
och människorna, och man läser med
häpnad årtal från 1860-talets början på dessa
dukar, som förefalla målade i går, både
utsikterna öfver Seinen och de daggfriska
unga kvinnor, som särskildt Renoir trollar
fram på sina taflor. — Édouard Manets
konstteorier äro kända genom hans vän Zolas
beundransvärda konstnärsroman »1’CEuvre»,
(ienerai. marceau på lit de parade. oljemålning af jean paul laurens. Tillhor M. Jaluzot i Faris.
Det ligger något nedslående i att se
hur konstnärer som J. P. Laurens, Carolus
Dttran, Dagnan-Bouveret och många andra,
hvilka för tio år sedan eller mer stodo på
höjden af sitt konstnärskap taga sig tarfliga
ut, om deras senaste taflor jämföras med
deras tidigare arbeten. —
Tyngdpunkten hos det franska måleriet
under århundradets senare hälft ligger hos
impressionisterna, och detta intryck beror
nog ej bara därpå att deras dukar se så
ljusa och friska ut, då man kommer från
de tunga och sotiga dukarna af den Cou-
där det allvar och den intensitet, hvaraf
de hänsynslösa lifsskildrarna från 1860- och
1870-talen varit besjälade, fått ett
monument för sena tider. Hur väl fattar man
ej vid läsningen af denna tragedi den
lidelsefulla kärlek till konsten, som besjälade
dessa, som då voro unga och som kände
på sig att de kunde komma med nya
skönhetsvärden, som trodde sig kunna eröfra
den likgiltiga eller mot allt verkligt nytt.
hatfulla publik, hvilken i sliskiga,
panopti-konartade taflor med halflystna och
helsentimentala ämnen funno sitt hjärtas be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
