Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Intryck från Le grand palais des Beaux-Arts. Paris 1900. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•67 o
CARL G. LAURIN.
fullt klef allmänheten fram på de tjocka
mattorna, de tre salarnas väggar voro
klädda med guldgult, grönt och mörkrödt
tyg. Det var ett sydtyskt esprit
d’arrangement i . det hela. Ramarna, som ej
minst i den franska afdelningen voro
hiskligt fula, voro här väl valda, och dock gaf
det hela ett intryck af museikonst, af väl
smälta galleriminnen från Altes Museum
och Münchens Pinakotek. Af Tysklands
störste målare, den gamle excellensen
Menzel, funnos endast några teckningar
och gouacher, men så hade v. Lenbach
så många flere saker, som visade hur bra
han förstått Rembrandt och Tizian. Alla
veta hur ypperliga mansporträtt Lenbach
gör — hans porträtt af L. Gedon i vårt
Nationalmuseum är därpå ett godt prof—,
många veta äfven hur sliskiga hans
damporträtt kunna vara, äfven om han nästan
doppar dem i Rembrandtsås, men för mig
åtminstone var det en nyhet, att han kunde
göra något så dåligt som hans
Nansen-porträtt. Nansen, den sege, kraftige
sportsmannen, ja, rent af den energiska
idrottens inkarnation, framställes som ett
mellanting af en sentimental röfvare och en
artistisk fotograf, farligare för de sökande
själarna bland Münchens damer än för
isbjörnar och hvalrossar. Det var en hvila
att efter denna tafla se på Max
Lieber-manns Gumma med en get, något torr,
men af en välgörande realism. Samma
verklighetsskildring men saftigare och full
af sund humor återfinnes hos Leibl. Flera
goda landskap utställdes; de voro modernt
gjorda, men kanske för eleganta, och detta
gäller om en hel del tyska pasteller och
akvareller, om von Habermann och
berlinarne Leistikow och Skarbina, men man
finner dock en artistisk bravur, som man
minst af alit skulle tro vara tysk. Stuck
har några taflor, hvilkas allmänna
färghållning visar både hans intresse för det
gamla pinakotekets mästerverk och för den
tyske schweizaren Böcklins arbeten.
Böcklin imiteras till form och färg i hela
Tyskland men är orepresenterad i Paris. En
stark lifslust och sinnlighet höjer dessa
Stucks taflor öfver de vanliga
Böcklin-imitationerna, och några af hans i Paris
exponerade bilder ha en viss frodig kraft
af god verkan.
De sydeuropeiska ländernas utställningar
erbjödo den väntade anblicken af torrhet
och bjärt färgprakt. Ej sällan hade tekniken
en oljetrycksartad glatthet, och ämnena voro
ofta rafflande på ett tarfligt sätt. En bild
sådan som Moreno Carboneros Don Quixote,
hvilken tillika med sin häst får medfölja
väderkvarnens vingar, allt i naturlig
storlek, bör slå lika mycket an på en
vattenförsäljare i Sevilla som på Madrids
eleganta publik. — En alldeles förträfflig
spansk målare — Zuloaga — saknades i
denna medelmåttiga samling, men efter
hvad som berättades i franska konstkretsar
lär han af sina kamrater ha ansetts alltför
oakademisk. Spanien hade således
fördelen af en ren akademisk utställning.
Låtom oss hoppas att utställarna fingo
många medaljer af guld, silfver och brons
och många små enkla ordnar, afpassade
för konstnärer, så att publiken kan tycka
om sina artister utan osäkerhet och
samvetskval.
Den andra »latinska systern», Italien,
hade åtminstone ett par intresseväckande
konstnärer. Segantini afled i fjol. Han
lyckas bäst, då han undviker att krångla
till sina taflor med en mystisk apparat.
Från vår utställning 1897 minnes man den
rena fjälluft, som slog en till mötes i
Segantinis bästa taflor. Hur vackert målar
han ej lifvet på alperna utan de gester,
som man eljes får öfver nog af i modern
italiensk konst. Förmodligen gör hans allt
annat än slickade teknik den »sundt
tänkande» publiken i Milano och Rom utom
sig. Boldinis högeleganta porträtt äro
roande både som målning och tidsbilder.
Hans damporträtt, där föremålet afbildas
i svart urringad klädning, har kanske
något för mycket af chicmålning, men är
utfördt med en sådan brio, att man ej kan
annat än beundra den förtjusande modellen
och konstnärens förmåga att måla de nakna
armarna, så att de verka unga och
sällsynt delikata, ett faktum som Albert
Bes-nard på sin tid påpekade vid denna taflas
första framträdande. Två herrporträtt
utställdes äfven af Boldini. Det ena
föreställde Whistler med ett uttryck af
till-gjord rufsighet och verklig genialitet, som
nog är träffande för den sarkastiske,
hänsynslöse amerikanaren. Den andra bilden,
ej upptagen i katalogen, framställer en om
möjligt ännu subtilare herre, det är grefve
Montesquiou de Fezensac, återupptäckaren
af madame Desbordes-Valmores milda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
