Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Intryck från Le grand palais des Beaux-Arts. Paris 1900. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTRYCK FRÅN LE GRAND PALAIS DES BEAUX-ARTS. PARIS 1900. 66<>
diktkonst och den man som kanske mest
af alla nu lefvande bidragit att göra den
blå’ hortensian modern. Här får man
se-honom stödd mot sin med hortensiablå
krycka försedda promenadkäpp. Ett diskret
sätt af konstnären att antyda grefvens
lifsgärning.
Sämsta platsen på utställningen hade
Ryssland, »Frankrikes store allierade».
Därigenom drogos de finska taflorna in i
rum med sekundär dager och i mörka
korridorer. Den ryska afdelningen skulle
liksom så många andra ha vunnit på en
kraftig sofring. Å andra sidan saknades
en så betydande konstnärstyp som
Verest-schagin, men det torde ha varit af
»sedlighetshänsyn», ty det finnes som bekant
intet mer moraliskt upplösande, enligt ryska,
tyska och man skulle kanske kunna
till-lägga franska officiela kretsar, än
framställandet af den nakna sanningen, då det
gäller kriget. Det hade varit klokt att ur
det ganska rikhaltiga Tretjakowska galleriet
i Moskwa låna någon af de verkligen goda
taflor, som Yerestschagin har i detta
museum och dessutom samtidigt taga med
därifrån Elias Repins ohyggliga men äkta
ryska och koloristiskt förträffliga »Ivan den
förskräcklige dödar sin son». Nu hade
Repin, som väl får anses som Rysslands
främste målare, blott ett par porträtt, af
hvilka ett visade en uniformerad ryss af
slående natursanning, en sådan där lätt
vodkadoftande, godmodig, rödbrusig och
ständigt skrattande militär, som det finnes
så många af i det heliga Ryssland. —
Serov — som fick grand prix-medaljen —
hade också några mycket goda porträtt,
ett föreställande, om jag ej misstager mig,
en liten liflig ryska med gulaktig hy,
tillhörande den perpetuelt cigarrettrökande
damtypen. — Finnarna hade liksom
norrmännen mestadels saker bekanta från
Stockholmsutställningen 1897, och Edelfelts säkra
och eleganta konst, så högt uppskattad och
beundrad i Paris, representerade förträffligt
den mot Europa vända sidan af Finland,
under det man instinktlikt kände, att i Gallèns
Kalevala-bilder något af det intimaste af den
finska folksjälen hade funnit ett uttryck.
En sådan sak som »Sampos försvarare»
kommer med något verkligt nytt. Äfven
Jär?iefelts »Svedjebrännare» hade detta
nationela drag och hör till de taflor, som
visa, hur det nationela bör behandlas i
damporträtt. oljemålning af j. boldini.
konsten. Här får man en tragisk, på en
gång upplyftande och sorgsen känsla af
Finlands natur, af folkets sega kamp för
odlingen, af fattigdomen. Man anar ett folk,
som lider af en smärtsam kärlek till eget
land. — Bland norrmännen stod den
oförliknelige Erik Werenskiold som vanligt
främst. Tyvärr var han för fåtaligt
representerad. Norge gjorde sig ej så bra som
det borde ha kunnat göra. De bästa
målarna hade fått maka åt sig för att ge
plats åt obetydligheter. Men detta fel
märktes på de flesta afdelningar. Lika
litet som på den svenska afdelningen funnos
några mycket unga konstnärer med
utpräglad individualitet. — Thaulow och
Gerhard Munthe äro bägge inne på sitt andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
