Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af N. J. Göransson - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684
N. J. GÖRANSSON.
vill icke säga, att de ej äro goda, men det
förefaller honom som om man dock måste
gifva lektor Bergman ett bestämdt företräde
såsom poetisk öfversättare. Syftet med
lektor Friedlanders verk är väl i första hand
ett teologiskt och ej såsom hos Bergman
ett allmänt kulturelt. Ehuru sålunda en
dubbel begränsning möter oss uti själfva
planen, behöfver ju detta icke göra arbetet
mindre intresseväckande för en bildad
allmänhet, ty den kyrkliga och teologiska
synpunkten omöjliggör icke en verklig
förståelse af poesien, särskildt icke af den poesi,
hvarom det här är fråga. Och hvad den
religiösa diktningen såsom ett inom sina
egna gränser slutet helt beträffar, så är den
ett mycket viktigt element i den mänskliga
kulturen, som ej skall förbises; och till ett
fördjupadt förstående af densamma är nog
tjänligast att lära känna den i ljuset af den
teologi, som i så många afseenden varit dess
fostrarinna. Lektor Friedlanders historiska
öfversikter äro ock gjorda i den tanken att
man så skall gå tillväga.
Den religiösa poesien utgör — när den
får vara sig själf — uttrycket för de
starkaste och ädlaste känslomotiv, af hvilka
människan är mäktig. Den kan därför
visserligen taga allt i sin tjänst, men den näres
dock hufvudsakligast af de teologiska läror,
i hvars sköte den uppväxer. Under de tider,
då dessa läror ha blifvit stående lösryckta
från den allmänna andliga odlingen, måste
den religiösa eller rättare taladt den
kyrkliga poesien väl anses vara af ett
underord-nadt intresse för kulturhistorikern, ehuru den
likväl fortfarande behåller sitt värde i
religionshistorikerns ögon, emedan den ännu
vittnar om religionens säregna väsende.
Under den första kristna tiden liksom äfven
under medeltiden behärskades emellertid
hela den andliga odlingen af religionen,
och därför var poesien då ock till största
delen religiös och kyrklig. Men just denna
poesi är fördenskull ägnad att i hög grad
tillvinna sig dens uppmärksamhet, som
riktar sin blick till det mänskliga kulturlifvet
i allmänhet och dess historia. Då all
människohjärtats värme, all dess lidelse och
entusiasm, då hela sinnets fantasiflykt helt
naturligt tager sitt uttryck i heliga hymner,
få dessa en enastående dragningskraft. Det
är af den orsaken som de medeltida
hymnerna till jungfru Maria, till helgonen och
till förhärligandet af de kyrkliga högtiderna
ännu i denna dag så mäktigt kunna beröra
en skönhetsträngtande, varm och fantasifull
själ, fastän det visserligen är sant, att vi alla
till mycket väsentliga stycken vuxit ifrån den
teologiska åskådning, som möter oss i dem.
Vår svenska litteratur är mycket fattig
på sådana böcker som de hvilka här nu
anmälts. Det vore väl därför önskvärdt, om
någon uppmuntran från allmänhetens sida
komme dem till del. Många kunna ju icke
de vara, som få tillfälle att ägna större
uppmärksamhet åt dessa ämnen, men helt
säkert blifva de nu ifrågavarande författarne
nöjda, om de finna låt vara ett fåtal läsare.
N. J. Göransson.
Juhani Aho: Enris. — Enris, andra samlingen.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Det finns i första samlingen en liten
vacker prosadikt, som heter U}idcr sång.
Fågelparet bygger sitt bo i jublande
kvitter, men när boet är färdigt, tystnar sången.
Lyckan tiger. Så kommer förstörelsen;
arbetet på hus och hem måste börjas på
nytt, och det går lättare att arbeta, när
man sjunger . . . Under sång väcktes du
upp, mitt land, ropar författaren, de stora
skalderna spelade dig vaket, mitt folk.
Låtom oss under sång bygga upp ditt
sköf-lade bo, mitt land!
Hvad kan bättre karaktärisera den varma
hänförelse, den olyckans stärkande och
samlande makt, som i dessa tider ger Finland
toner och mod? Hos finska folket har
politiken blifvit poesi, citerar Ellen Key i
sina resebref från vår granne. Men det
är icke bara politiken som bärs af denna
intensitet, allting, lek och hvardagslag,
allvar och fest, har blifvit dyrbart, har fått
som en ny glans öfver sig. Det är som
man först nu fått sömnen riktigt ur
ögonen. Olyckan har väckt
fosterlandskärleken, och fosterlandskärleken har svingat
sitt trollspö och satt lif i döda ting. Det
sprutar sång som gnistor ur stenen, och
björken och vågorna tala. Finlands flagga
är borta, men den blåhvita duken lyser i
molnet, som glider öfver högsommarhimlen,
i seglet som blänker på fjärden, i snön
som aftecknar sig mot fästet. Det är
flaggor öfverallt. Vi se dem, därför att vi
vilja se dem, säger Juhani Aho.
Han hör icke bara till dem som vilja
se, vår författare, utan till dem som hinna
se. För hans ögon blir allt till dikt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
