Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uno Troili. En minnesteckning af Lotten Dahlgren. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
LOTTEN DAHLGREN.
gen, att det var fruktan för förebråelser
från hustrun, som förledde honom att
utsträcka samkvämen långt öfver den
tid, då nöjet bort vika för tröttheten,
•och som gaf anledning, efter skilsmässan
från vännerna, till hans timslånga
kringirrande på stadens gator. Ingen
misstanke kan dock vara mera ogrundad.
Hvad man kan säga om Troilis maka,
icke var det att hon förbittrade hans lif
med gnat och förebråelser, snarare att
hon, ett alltför osjälfständigt återljud af
alla hans tycken, tankar och meningar,
ej för honom kunde vara det andligt
kraftiga stöd, som hans veka sinne så
-väl behöfde. Nej, de sparlakansläxor
som väntade honom vid den sena
hemkomsten och som han i det längsta ville
undfly, kommo från ett vida
fruktansvärdare häll, det var själfplågandets
furier, som inställde sig vid hans under
långa tider sömnlösa läger och hvilkas
gissel efter stunder af yster glädje slog
-så mycket hårdare slag.
Men äfven under hans konsts och
hans ålders middagshöjd hade, som vi
sett, solskensdagrarna växlat med
tungsinnets skuggor. Nu, när han står nära
ålderdomens gräns, falla skuggorna
djupare, solglimtarna blifva allt färre, och
till slut inträder den skymning, som ej
upplöses förr än i dödens natt. Ej så
att förstå som om Troilis sinnessjukdom
någonsin omtöcknade hans förstånd. Den
själsligt abnormes mången gäng lyckliga
känslolöshet nådde han icke. Tvärtom,
hans olycka låg i en alltför högt drifven
själfanalyserande medvetenhet om sitt
kval, hvilken visserligen stegrades till
fix idé men blott för att skärpa hans
tankeförmåga. Och dock hade hans
hypo-kondri tagit den form, som af alla är
mest ägnad att föra en människa ut på
vanvettets horisontlösa vidder:
religionsgrubblets. Hur han kom in på de
andliga anfäktelsernas olycksdigra väg, ha
aldrig hans vänner fått veta, ej heller i
hvilken gestalt de religiösa grubblerierna
uppträdde, ty numera höll han sig skyggt
undan för alla, hvilkas sällskap förut
varit honom kärt, och hans förr så öppna
själ var sluten.
Hvad som är visst är, att den
läkedom som hans sargade sinne sökte, stod
det ej i någon mänsklig makt att skänka.
Och icke fann han den hos den person,
som sedan han skilt sig från den öfriga
världen, tagit hans andliga varelse i
besittning. Hela vidden af denna persons
inflytande på den sjuke Troili har man
aldrig förstått, endast det att det aldrig
förmådde gifva honom frid eller skingra
de tvifvel som förtärde honom, ännu
mindre återställa den jämvikt han
förlorat. Hvad de sörjande vännerna,
hvilka nu förgäfves klappade på den
dörr, som förr så gästfritt stått dem
öppen, förnummo om honom, som
därinnanför kämpade sin svåra själskamp,
var allt mera sorgligt. Man erfor att
han nedlagt sin pensel, att hans kära
piano stod stängdt, att äfven hans
kroppsliga hälsa dukat under i den långa
själsliga kampen, och så till sist, att det ej
fanns något hopp. Utom sin hustru,
som med svartsjuk ömhet bevakade hans
dörr, och den kvinnliga vän som med
så föga framgång åtagit sig den andlige
läkarens rol, såg han under sina sista
år blott sällan någon. Tilläts man
genom en halföppen dörr skymta det kära
ansiktet, lockade dess anblick en till
tårar. Det var en kvalfull ångest i de
förr så lifliga ögonen, skägget, som fått
växa långt, var grånadt och gestalten
böjd. Hvilka lidanden för att
åstadkomma en sådan förändring!
Ändtligen en härlig sommar, om
hvars sol och grönska han från sitt plå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
