Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uno Troili. En minnesteckning af Lotten Dahlgren. Med 13 bilder - Till Gustaf Uno Troili under hans vistelse i Rom 1847. Af G. L. Silverstolpe. (Ej förut tryckt.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNO TROILI.
I C
goläger ingenting förnummit, kom
befrielsen. Det var den 13 augusti 1875.
Hans hustru öfverlefde honom ej
länge. Hon hyrde ut hans atelier men
behöll de rum, som för henne inneslöto
minnet af allt hvad hennes lif ägt af
lycka, allt hvad det burit på af kval.
Hon besökte som förr gärna sina
vänner, blid och vänlig, men i sitt hem
ville hon helst vara ensam. Om Uno
talade hon gärna, men icke om de sista
smärtuppfyllda åren. Var minnet af alla
dess lidanden henne alltför plågsamt,
eller kände hon att äfven den varmaste
kärlek genom en alltför blind
underkastelse för en sjuklig viljas alla hugskott
kan vara ödesdiger för den älskade?
Frågade hon sig någonsin om med en
annan behandling Uno möjligen kunnat
räddas? Om dylika kvalfulla tankar
blandade sig i hennes minnen, lät hon
aldrig någon veta.
En dag fann man henne sitta död i
sitt rum. Det hjärta, som älskat så hän-
gifvet, men som numera ej hade någon
att klappa för och lida med, hade helt
plötsligt stannat i sin gång.
När jag tänker tillbaka på Uno
Troili, hvilkens lefnadssaga i sig
inneslöt så mycket af tragik, undrar jag
ofta, att minnet af honom med allt hvad
det rymmer af vemod, likväl framstår
så öfvervägande ljust och harmoniskt.
Det kommer väl däraf att, trots
grundtonen af sorg i hans väsen, han mer än
de flesta ägde förmåga att meddela
glädje åt andra. Eller är det ej så med
hvarje rikt och ädelt människolif? Äfven
om dess jordbundna tillvaro varit en
vandring genom smärtans dal,
efterlämnar det, sedan det slocknat, alltid som
ett skimmer af den gudomliga klarheten.
Så kan på Uno Troili med sanning
skaldens sköna ord tillämpas, att hans minne
ej liknar dens, »som går och snart skall
glömmas».
TILL GUSTAF UNO TROILI
UNDER HANS VISTELSE I ROM 1847.
AF G. L. SILVERSTOLPE.
(EJ FÖRUT TRYCKT.)
Lycklig den, som bland de stumma vårdar
vandra får i konstens tempelgårdar,
stängd från stundens lumpna split och kif,
-lycklig, då han tars af o fylld längtan,
tj’ han vet att oro, sträfvan, trängtan,
det är lif.
Konstnärns lif är kamp i heta lågor;
hjässan badas dock af etervågor,
blicken lyfts mot idealets höjd.
Blöda skall han väl, men icke digna;
strida skall han väl, men dock välsigna
stridens fröjd.
Du, som fått en gnista af den flamma
som ger världar lif, den enda, samma,
som är målarens och skaldens glöd, —
väckt en gång till lif och till förmåga,
skall du täras af en evig låga
till din död.
Du skall ej. förtröttas vid att brinna
för det skönas heliga gudinna
och att lyssna till dess härskarbud;
men för hvarje strid, din ande strider,
och för hvarje sår, hvaraf du lider,
tacka Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
