Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
HILMA ANGERED STRANDBERG.
mest. Hon satt och kastade vårdslöst
på hufvudet, medan skrattet lyste innerst
i hennes ögon. — Inte vore det för nöds
skull, bara för ro skull, ingen världens
orsak, kära folk, men en kunde väl inte
alltid bo vid sjön, en finge väl lof att
se sig om, en finge fresta på annat, och
nu drogo de till skogs, de, ha ha ha.
Därefter började mannen. Han menade,
att nog funnes orsak, om en lodade ända
ned till djupet. Och så kisade han
illmarigt på kvinnan. Det glittrade som
en solstrimma på vattnet. — Jag menar,
en får bättre styr på dig, mor, inne i
den där skutan, sade han. — Försök
med det, far, men akta dig, så du inte
seglar i kvaf, bröt hon af vigt. — Men
han fortsatte oberörd, låtsade som om
han hade det svårt, han stackare. En
längtade förstås efter att rå om sin
kvinna, och där nere på stranden var det ett
farande och ett rykande och ett
rännande, där delade en henne med ackurat
för många, ja, sanningen måste fram —
sådan var hon, det leda trollet.
Hvad de båda skrattade åt allt detta!
Öppet som ljusa dagen. Hela världen
kunde väl förstå, att sådant blott sades
på renaste tokeri.
Men det såg det sannerligen icke ut
till. De tunga, stillsamma människorna,
som småningom bildat en krets kring
kärran, stirrade på dem i styf
högtidlighet, utan att öppna sin mun eller röra
en min. Ja, ju mer skärborna svängde
sig i toklustig öppenhjärtighet som i en
dans, ju längre stöttes skogsborna
tillbaka i frusen karghet. Det var likt en
spelman, som uppflugen på ruffen i sitt
anletes svett gnider fiolen utan att förmå
en enda gast att, röra benen. Bestämdt
tog man främlingarna för komedianter
— eller för strykare, trodde kanhända
att de ämnade tigga! Det var det
lustigaste af allt.
Men till slut stego mannen och kvin-
nan upp. De tröttnade på detta. De
tyckte, att de kunde behålla för sig
själfva sina roligheter och sin
godsinthet. Folk förstodo nog icke, att de sköto
en kärra, därför att det roade dem, folk
trodde kanske, att de icke mäktade skaffa
sig en häst, om de ville. Det hade väl
varit minsta svårigheten. Och så
begärde mannen att få tala vid någon, som
ägde en bit skog att sälja. Han sade det
mycket kort och tillade, att den nog
skulle betalas kontant, sämre vore det
icke ställdt.
Om man nu tänker på en mängd
af mörka moln, hvilka långsamt men
säkert dragas åt sidan för att lämna
plats åt en stor, grann sol, skinande
af alla krafter på en klar himmel —
då kan man se som i en syn, hur alla
ansikten klarnade, när mannens ord
hunnit rätt förstås. Hvem kunde hafva trott,
att de främmande voro så hederligt folkl
— Men för dessa blef det en sann
förnöjelse att ändtligen höra skogsbornas
munläder sättas i gång. Böndernas tal
började mala rundt i rundt som ett
knarrigt kvarnhjul, entonigt, knappordigt men
ihärdigt, så att det var svårt att
afbryta. — Jo, nog funnes skog, det gjorde
det, skog fanns, ingen fråga om det,
men den var dyr. Ja, minsann, man
fick den icke för intet, liksom förr, inte,
i all sin tid hade de blifvit lurade på
skog, men nu hade de fått bättre vett,
det var säkert det, ingen finge skog utan
att betala. — Hvem tänkte på sådant
som att icke betala, hörde de icke hvad
han sade? atbröt skärgårdsmannen —
ville de bara vara så goda och kvickt
hala ut med priset? — Ne-ej, det ville
de icke, bönderna, icke så där i en
handvändning, ingen brådska vore på färde,
nog blefve man ense, när det gällde.
Men då främlingarna nu låtsade taga
upp kärran för att draga åstad till en
annan marknad, måste de förstås nämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
