Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLMARK.
35
en viss summa. Det skedde högst
försiktigt och under många dröjande och
trefvande blickar, och väl var, att
skärborna ställt sig så klokt, ty priset var
ju alldeles på tok. Icke vore han,
köparen, en snålvarg. — Gunås så visst, nej,
bekräftade kvinnan, och åter var det nära
att de brustit ut i skratt. — Men det
fanns en gräns. — Då får I la köpa
trollmark, den tör bli billig, föll en
ungtupp in, han stod där bredbent och
försökte att se morsk ut. Vid denna
kvickhet stämde hela sällskapet upp ett
fnittrande kackel. Men skärbon lät sig alls
icke bekomma. ■—• Trollmark, hvad är
det för farvatten? undrade han — det
är väl mark, som I trollat bort träden
från, det? — Nej, träd funnes nog på
den marken, ja vaserra, stora träd, större
än på ärlig jord, de visste hvad de gjorde,
rackarna. — Hvilka rackare? — Jösses,
hvar kommer han ifrån? inföll åter den
lille piggvarren — vet han då inte om
trol-lena? — Troll, ha ha ha — refva kluten
i bleket! — har I troll i skogen med?
Nu blef pojken röd. •—■ Han behöfver
inte ropa så långt efter dem, sade han
och såg så sint ut, som om han velat
slåss — köp han bara marken, får han
se. — Hvar ligger den marken? frågade
mannen. Och nu hade han fått
öfver-taget. Frågan blef hängande och
svängande i luften, ty ingen ville väl på
allvar vara med om att locka kristna
människor i ofärd.
Emellertid hade ryktet om
spekulanterna hunnit sprida sig i bygden. Och
bäst alla tego, ovilliga att orda närmare
om denna sak, fick man se en liten gubbe
komma springande nedför vägen. Han
sprang så mycket hans korta ben
förmådde, och när han hunnit fram, tog
han af mössan och bockade och bockade.
— Den där rår om trollmark, han —
passade piggvarren på, ehuru det höll
på att kosta honom ett kok stryk af de
andra. — Jaså, är det ni? sade skärbon.
— Di kallar’et så, men det är bara prat,
sade den lille gubben och vädjade till de
omkringstående genom att klippa med
ögonen. Det var dock tydligt, att ingen
hade lust att ljuga. Någon yttrade
till slut dröjande: — Folk säger, att di
gör det ondt är, om en tar deras mark,
men inte vet jag. — »Di» — hvilka
»di»? retades mannen från skären. Han
njöt af att se, hur de rakt icke visste,
hvad de skulle göra med honom och att
höra hur ilsket den lilla rödspottan skrek:
Trollena, trollena, hör I. Ty detta var
ju det löjligaste i världen. Nej, hade de
sagt sjöormen eller hafsens leda fru, det
hade varit något, dem hade han sett
med sina egna ögon, men ingen kunde
väl bli rädd för skutan därinne, otyg på
landbacken redde man sig för. — Det
var alldeles riktigt det — myste den
lille gubben —• jag säljer biten för en
spottstyfver, jag. — Det tål att se, sade
mannen från skären.
Och så följde han och hans hustru
med upp i tysta skogen, först på en
bred väg med träd, träd, träd, hvart en
såg, för innerligt lustigt, sedan in på en
smal, trång stig, brun af barr, där
träden stodo ännu tätare, höga stammar
med icke så mycket som en kvist nedom
kronan. Och så kom man till ett berg,
på hvilket tallar och granar, utan att
låta störa sig, fortsatte att klättra ända
till toppen. — Här, sade gubben —
präktigt skulle jag tro. — Jaså det är
trollmarken, ropade mannen och kvinnan
på en gång. Och nu måste de skratta,
om de aldrig förr gjort det. Ty det var
den allra vanligaste skogsmark, till pä
köpet lätt att rödja.
Också blef alltsammans uppgjordt i en
fart. Det var folk som visste hvad de
ville, ehuru de kunde skratta. Innan
solen gått ned, voro mannen och kvinnan
ägare till trollenas mark. Och småga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
