Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
HILMA ANGERED STRANDBERG.
Allt oftare kunde Olena stå i stugans
dörr och blicka stort in i snåren.
Det var som hade hon undrat på,
att ett år nu verkligen gått rundt, ett
helt år. — Att någonting var
fullbordadt, färdigt. Man behöfde icke längre
vara oviss, ty hösten den hade sitt sätt,
vintern sitt, våren var så och sommaren
så. Ja, först nu vore det för Pål och
henne att riktigt slå sig ned och taga i
besittning marken och stugan och sin
egen härd.
Olena såg ut att tänka ungefär så,
där hon hela timmar stod som
frånvarande med en inåtvänd blick, hvilken
icke liknade den glada Olena. Ibland,
när hon fäste den mer klarvaket på
skogen, kunde i ögonen glimta något hvasst
ringaktande, som sade så mycket som så:
Du dumma skog, hvad är du till sist
annat än ettdera af de två: hvitt eller
grönt. Utom detta hvita och detta gröna
är du ju rakt ingenting annat än träd!
Men hvad hade hon då egentligen
väntat sig? — Ah, nog hade hon väl
trott, att skogen vore någonting annat
än en skog — någonting, som skulle
göra Pål och henne gladare vid lifvet.
— Ja, nog hade hon trott, att häruppe
fanns något annat än bara grönt och
hvitt. —
Och medan hon så försjönk i
åskådande af allt, som droppade och slokade
och mörknade därinne i höstdunklet,
kunde hon plötsligt taga sig samman, lägga
armarna i kors öfver sitt fasta bröst och
säga trotsigt: Pytt — och så blåsa, som
gällde det att jaga undan en svärm
besvärliga myggor. — Pytt, pytt, pytt!
Det var svårt att veta, hvad hon
menade. Om detta uttryckte förakt,
likgiltighet eller —?
— Lofven på bergets aspar och
björkar, som gulnat och rodnat så käckt
därofvan på toppen i solen, de hade nu
längesedan fallit af. och blott mullgrå
kvistar riste som benrangel mot den
färglösa himmelen.
På samma sätt hade det gått med
Olena. Hon liksom miste mer och mer
sin färg. Hon visste själf, att hon länge
endast låtsat, att allt var sig likt och
som det skulle vara. Och att hon i
stället börjat gripas af en hemlig oro, som
vore hon ett stackars darrande löfträd,
färdigt att härjas af vinden. Det var
den underligaste oro hon känt i hela sitt
lif, och hon förstod äfven dess orsak.
Egentligen var den så enkel.
Hon borde icke stå här i dörren och
blicka in i skoge?i!
Det var orsaken till den oro, som
vaknat inom henne, då det nya året
begynt sin kretsgång.
Hon borde göra, hvad alla kvinnor
i skogsbygden vid detta lag gjorde: köpa
ull och en spinnrock och en väfstol och
sedan gå in i stugan, låsa dess dörr fast,
karda, spinna och väfva för en ny vinter
och ännu en och ännu en. Många,
många vintrar. Det borde hon.
Och när hon nu icke kunde, när hon
tyckte, att det förskräckligaste af allt
var att på allvar syssla dag ut och dag
in med ett enda enahanda — hvad skulle
hon då egentligen göra häruppe? Hvad
skulle det blifva till, lifvet i skogen?
När hon icke kunde lefva som alla de
andra, hur skulle hon då lefva? Lefva
på allvar. . .
Nere vid hafvet var det allvar detta
att löpa ut och in, stå och blicka bortåt,
sitta på tröskeln och se mot något,
alltjämt väntande. Det var det stora
allvaret. Men här blef sådant blott lek.
Här fordrades att bomma till stugans
dörr och icke vänta på någon världsens
ting. Det var meningen med lifvet i
skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
