Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLMARK.
39
En kväll, då Pål och Olena länge
setat tigande på hvar sin sida om elden,
sade Pål: Ja, här äro vi nu, vi två allena.
Allt går som ett urverk, man har bara
att sitta stilla. — Det var ju så, du ville
ha det, svarade Olena smått hånande.
—■ Dig ville jag ha, sade mannen. —
Nåja, nu har du mig. Pål såg ovisst på
henne, och en stund tego båda.
Slutligen frågade Olena, om Pål icke sett,
hur de börjat likna hvarandra. — Nej,
det hade han icke märkt. •— Jo, hvad
han nyss sade, hade hon, Olena, tänkt
på länge, och så var det alltid. Då
den ena tänkte något, yttrade den
andra detta något i samma stund. När
den ena ville en sak, begärde den andra
samma sak högt. Det är ensamheten och
lugnet, sade Pål, vi ha varit glada i oss
själfva och i hvarandra. — Hvart skulle
vi väl se hän? undrade Olena. Skogen
är blind och stum, den är stendöd. I
detsamma spratt Pål till och blickade
oroligt mot fönstret, där mörkret bröt in
som en svart flamma. — Hysch,
hviskade han, hvad var det? — En uggla,
sade Olena likgiltigt, den skriker ju hvar
kväll. Pål steg upp och hängde en sjal
för rutorna. Icke behöfde väl hela
skogen stå där och gapa på dem.
Därefter blef han stående obeslutsam men
började så att knäppa med fingrarna och
göra sig lustig. — Nu vill jag gå ut
och ge kon mat, skämtade han, det vill
bestämdt inte du, du vill se till, om det
finns ägg under stora granen. At detta
skrattade de båda men hörde upp helt
tvärt liksom besvärade. Det hände ju
så sällan. Hvad skulle man egentligen
skratta åt i skogen? Men Pål visste, att
han haft en bestämd afsikt, då han slagit
till med ett skämt. Han önskade
nämligen locka Olena med sig utomhus,
emedan han icke tyckte om att gå ensam.
Han fruktade —-
Tidigt följande morgon, när Olena
trädde ut ur stugan, blef hon förvånad
öfver det starka ljus, som slog henne
till mötes. Det kom från den bara fläck,
som uppstått, där några träd nyss fällts.
Aldrig hade hon fäst sig vid, hur ljust
och fritt där blifvit. Det var väl i dag
en ovanligt skarp dager. Skogen
bortom stod ju svart, kolsvart. Hon drog
ett djupt andedrag och ropade till
mannen, som sysslade långt inne i dunklet.
— Ropa inte, kom svaret, det skräller
som en mistlur, jag hör ändå. Pål
närmade sig med yxan på axeln, och då
Olena förtretad påstod, att hon talat
alldeles som vanligt, sade Pål, att det länge
förefallit honom, som om åskan gått,
närhelst hon öppnade sin mun. Olena bad
honom naturligtvis icke vara stollig utan
i stället se på, hur mörkt det var. Flere
träd måste huggas bort. Pål ville icke
höra talas om detta, man släppte bara
ned blåsten, och den förde ett sådant
väsen. -— Jag måtte väl ha rätt att se
och andas, bet Olena till, blodröd. ■—
Du skriker så, att det hörs till byn, for
mannen ut lika hetsigt. Sä tystnade de.
Pål kastade skygga blickar på Olena. —
Aldrig har du väl tröttnat på mig?
mumlade han slutligen och såg ut som om
svaret kunde varit ett slag, för hvilket
han borde värja sig. Den som nu blef
riktigt ond, det var Olena. — Han skulle
akta sig, han, Pål, att på allvar beskylla
henne för sådant, som kunde gå för sig
på tokeri. Han visste väl, att hon ingen
brydde sig om mer än honom. Hon
hade väl rätt att blifva i misshumör, hon
som andra. Därpå gick hon, och Pål
tyckte nog, att det var det bästa svar
han egentligen kunde få.
Men från den stunden var dock
något förändradt, det hjälpte icke. Kanske
vore luften i höst något kvafvare än eljes
— Olena erfor en så sällsam tryckning
för bröstet. I början kändes det blott
som ett litet obehag, ingenting att fästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
