Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLMARK.
41
sjuka öron, men där Olena dukade fram
och bullade upp, tyckte hon, att
bröstet lättade, så märkvärdigt kändes det
att träffa en människa.
Gästen gaf sig också ro. Och till
sist slog han sig ned, han som de
andra, vid härden, där den väldiga
klabbelden glödde.
Naturligtvis föll talet först på hur Pål
och Olena trifdes häruppe. Och denna
punkt berörde nybyggarefolket
undvikande. Visst trifdes de. När man har
hälsan och sin bärgning, hvad kan man
mer begära? — Ämnade de stanna här
då — för alltid? Frågan tycktes göra
Pål och Olena häpna. Aldrig hade de
tänkt något ditåt. De växlade en hastig
blick och sågo därpå åter in i elden. —
— Ja, visst skulle de stanna, allt hvad
de ägde i världen låg i marken och
stugan. Naturligtvis måste de stanna.
— Nå, det var galant det, menade
handlanden. Skogen vore annars så olik
hafvet.
Pål och Olena sutto med händerna
korslagda i skötet. Själfva märkte de,
hur tysta de blifvit, liksom blyga för att
uttrycka, hvad de önskade hafva sagdt.
De tyckte äfven, att deras tankar voro
sä olika den främmandes. Slutligen
yttrade Pål varsamt något om buller —
skogen vore icke så tyst som man trodde.
Knallen började le och slå sig på knäna.
— Nej, visst nej, i skärgården gingo
folk omkring lomhörda, förstodo sig icke
på småljud, allt det fina flöt bort,
därför att ingenting fanns, som stängde det
inne. Bara det grofva — stormen, som
röt, och västan, som tjöt. I skogen ville
det minsann andra öron till, där höllo
träden vakt om minsta lät, där susade
det fint som frökensuckar, en kunde höra
småfolket tassa fram på nakna
tåspetsarna — så de lekte tittut öfverallt,
tiss-lade och tasslade, de rara små pyrena! —
Småfolket?! Olena stirrade på honom,
hennes läppar stodo halföppna. -— Ja
visst, sågo de inte, när de gingo i
skogen, att träden gingo med? Bara allt
småfolket, det.
Olena kände, att hon måste tala nu,
hon måste, hon måste — mörkret? Hade
icke handelsman lagt märke till, hur
mörk skogen stod i höst — alldeles som
om träden skockat sig ihop?
Hon hoppades så väl, hon hoppades
så spändt, att han skulle förstå!
Men handelsmannen satt bara och log
mot sin egen syn på den saken, han,,
och när Olena tystnade, började han tala
om hafvet, som var som en stor flat sol
utan en enda ärlig skugga, medan
skogen kunde många konster, den. Skratta
till exempel. Bli till ett helt solblinkande
skratt, om sommaren, efter regn, när de
röda solstrålarna kittlade barren, tills
den brände. Hade de icke sett det?
Nej, Pål och Olena hade aldrig sett
skogen skratta. Olena säg böjd och
trött ut, när hon sade detta.
— Nå, men hur den kunde småle då,
skamset som en tösunge, när första ljuset
tindrar till öfver värmossen? Eller gråta
så drypande bittert, att en bara ville gå
fram och klappa de stackars små barrena.
Och sofva sedan — se så god ut i
sömnen som en ljusens ängel. — Herre signe
du och råde! då snön ligger som vår
Herres egen hvita hand öfver all jorden.
Hade de ingenting sett af allt detta?
Men Pål och Olena skakade sina
hufvuden. De hade hvarken sett skogen
le eller se god ut. — När snön kom,
blef inte skogen då närmast som ett
lik?
Bränderna på härden sjönko
småningom samman, och det stora röda spiselögat
borrade sig hotande in i rummets
skuggor, där dessa sträckte sig likt famlande
händer mot dem alla. Den främmande
fortfor att tala, ehuru människorna här
hvarken tycktes förstå eller höra. Kan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
