Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
HILMA ANGERED STRANDBERG.
sig vid, men det tilltog. När hon om
morgnarna kom ut, ville hon blott skjuta
undan skogen för att få rummet större,
hon till och med ofrivilligt höjde handen.
Och då allt stod kvar som förut, gick
det därhän, att hon greps af ångest öfver
denna orubblighet. Just att det aldrig,
aldrig, aldrig kunde röras ur fläcken . . .
Men den dag kom, då det kunde röra
sig. Och hur mycket förskräckligare blef
det icke då. Långsamt, långsamt
började träden draga sig tillsamman, ett
litet stycke för hvarje gång, tills de
bildade en ogenomtränglig mur. Icke för
att Olena vågade se ditåt. Skälfvande
och med nedslagna ögon satt hon på
mjölkpallen i lidret, medan färgen kom
och for likt vårskyar öfver hennes
ansikte. Men hon kände hur bergfast
muren stod och pressade på hennes bröst. —
Till Pål nämde hon ingenting.
Men Pål skulle nog hafva märkt, att
något var på färde, om han icke själf
burit på en börda. Redan länge hade
han tyckt, att skogen, som stått där så
välsignadt tyst som ett grönt åvatten,
börjat gifva ifrån sig besynnerliga läten.
De växte i styrka och förökades som
svampar skjuta upp ur jorden.
Yxhuggen läto som hammarslag mot ett städ,
och trampade Pål på en kvist, knastrade
den till ilsket, som när en retad katta
fräser. Att nu icke tala om hvad Olenas
stämma pinade honom, han trodde
bestämdt, att hon för att retas skrek i
stället för att tala vackert. Men något
fanns, som var värre än detta.
Första gången, en kväll, hade han
hört det djupt därinne, på andra sidan
bärget. Det kom uppifrån en hög tall
— ett tjut, som lät så här: ho-åj, ho-åj,
ho-åj. Ingen kunde gärna taga fel på
en lefvande människas skri. Och sedan
lätet tystnat, var det som om två
läderstycken ursinnigt slagits samman, ett doft,
närgånget klapprande. I samma ögon-
blick svepte en pust lik en kall
andedräkt öfver Påls ansikte. Naturligtvis
stannade han icke utan satte af hem
öfver stubbar och buskar, snubblande
och snärjande in sig öfverallt. Och
medan han sprang hörde han en stor oro
susa genom skogen. Det hviskades
frågor och svarades i långa jämmerfulla
suckar.
Icke heller han nämde om detta för
Olena.
Aret artade sig således att blifva helt
olika det, som gått. Allt hade en
besynnerligt beklämd uppsyn, ehuru det
värsta vek undan, så fort man ville se
det rätt i ögonen.
När började det att icke mer vika
undan? När började det att uppenbara
sig i all sin hemska verklighet för deras
skrämda blickar? Hvilket? Hvad? Ah,
det fruktansvärda, det som aldrig hade
något namn.
Så vidt Pål och Olena efteråt kunde
minnas, nalkades det på allvar strax efter
den gamle gårdfarihandlarens vanliga
höstbesök. Så litet som händer i
obygden, sätter till och med en dylik
tilldragelse ett märke.
Det var fram uti november, en
eftermiddag, då de plötsligt fingo höra det
tralla genom skogen och en stund
därefter skymtade en liten man, böjd under
en packe. Pål och Olena gingo honom
till mötes, innan han hunnit uppför
stigen. De räckte honom handen och sade,
att han var den välkomnaste syn i världen.
Nu måste han lofva att icke göra sig
brådt, det skulle hvarken fattas
förplägning eller afsättning på varorna. Öfver
detta blef naturligtvis knallen både
förvånad och nöjd, han vore nu icke van
vid ett sådant mottagande, sade han,
men skärborna skapades aldrig som
annat folk.
Hans tal lät skarpt och friskt som
ekorrens krick-krack. Det skar i Påls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
