Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLMARK.
43
Efter två sömnlösa nätter, en sollös
novembermorgon, så fort Olena satte
foten på dörrstenen, såg hon genast,
hvad som var på färde. Muren kom
marscherande upp. Den kom stadigt och
säkert. Hon skrek — men i stället för
att springa in och slå dörren i lås, greps
hon af raseri. Under begabbande ord
rusade hon blindt emot för att stöta
undan muren. Den lät sig dock icke
bekomma. Visst som natten nalkades
den, växande ända upp mot skyn. Olena
vände — och se! Äfven muren svängde
om — eller var det en annan mur? Nu
fanns den på alla sidor, ingen räddning
■—• den är inpå henne. Gud i himmelen
— nu klämmer den —
Alltsammans hade icke tagit två
minuter. Då Pål halfklädd och badande
i svett for ut genom dörren, såg han
Olena stå midt på öppna marken och
hålla sig om strupen. Hennes ögonbryn
voro onaturligt uppdragna, och hon
kippade häftigt efter andan, likt en som
gråter utan tårar. Hvad Pål än sade
till henne, så hjälpte det icke. Han fick
ej ett ord till svar. Blott de vilda,
skrämda ögonen och det ohyggliga kippandet.
Efterhand blef hon lugnare. Det orediga
i blicken vek för ett uttryck af tröstlös
sorg. Hon följde Pål in i stugan men
fortfarande utan att gifva ett ljud ifrån
sig. Ej heller kunde hon smaka föda.
Mot kvällen tog hon ett ägg och lät
gulan glida ned genom halsen och
sväljde med svårighet litet mjölk. Det var
allt. Och hon skref till Pål på ett
papper : Strypt — trollena. Pål skakade
emellanåt hennes armar, som ville han jaga
ur henne den onde anden, han ropade
oupphörligt: Tala, min flicka, hör du
mig, tala! Men hon stod där stum. Hon
var stum. Lik en skugga gick hon
omkring och uträttade sina sysslor.
Då föll en känsla af vanmakt öfver
Pål. Han förstod, att äfven hans tur
skulle komma. Hvarje morgon och hvarje
kväll väntade han det förfärliga. Så
kom det till sist, ehuru mycket långsamt.
Det började som kittlingar i halsen,
hvilken liksom drogs ihop, så att det
först blef svårt att uttala meningar,
därpå ord. Slutligen gaf han blott ifrån
sig otydliga läten. Han pekade på saker
och angaf deras namn genom mörka
eller ljusa tonfall. Och endast den
lättaste föda banade sig väg utför hans
strupe.
Nere i byn väckte naturligtvis saken
stor förfäran och allehanda tal.
Egentligen visste folk ingenting annat, än att
Pål en dag kommit in i boden och
tecknat på ett papper, hvad han önskade
köpa. På alla frågor och all undran
svarade han icke ett ord. Men att se
de båda människorna var ju nog för att
gissa sig till resten. Man kunde trott
dem vara femtio år. Detta var alls
ingen öfverdrift. Deras kinder hade fallit
in och gulnat, och håret grånade fort.
Ingen visste sig hafva hört maken. Man
nämnde det endast med half stämma och
lät till och med ryktet stanna inom byn.
Det hemska undret var ju en skam.
Hvem förstod icke dess orsak! — Det
enda man kunde göra var att lämna de
stackrarna åt vår Herres förbarmande, ty
här förmådde människor intet.
Men uppe i stugan på trollenas mark
var lifvet slocknadt och tiden stannad.
Kring denna boning hade helt visst
döden slagit sin ring. Om solen sken eller
månen lyste, om jorden stod torr eller
regnet vätte, det höllo de aldrig reda
på de två, som sutto där stumma, med
dörren tillbommad och slött blickande
in i flammorna. Skrämseln, tankarna,
allt var förbi. De ville intet. De tärdes
af hunger utan att längta efter föda, och
det som lefde starkast i deras
medvetande var en växande ovilja mot luft och ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
