Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
HILMA ANGERED STRANDBERG.
Men hvad brydde väl solen sig om
det! Hon spann och spann därute lika
muntert, och när hon åter svept in hela
skogen i sin gyllene väf, kom en dag
en ung jätte gående genom ljusdunklet
upp mot rödjet, Kvafva ångor från
allsköns örter slogo emot honom, men han
förde med sig hafvets stormvind i sitt
väsen och dess salt i sin gnolande sång.
Han bar fjordens svala, skiftande blå i
sina ögons djup, och där han trampade
fram på den glatta stigen var det något
gungande, vårdslöst i hans gång, som
när stora dörjebåten styr till hafs.
Redan vid hans första åsyn skulle
man kunnat svära på, att han vuxit upp
i skärgården.
För öfrigt var han en mycket klok
ung man och medicinare till yrket.
Under de sommarmånader han tillbringat
i skogsbygden hade det fallit sig så,
att han fått reda på nybyggarnas
underliga öde. Och detta hade icke blott
intresserat honom som människa utan
äfven rört hans fantasi och väckt hans
instinkter som läkare. Den unge
mannen hade tänkt en hel del öfver denna
historia, han hade lagt det ena till det
andra och bildat sig en egen
oförgriplig mening om dessa stackars
skeppsbrutna, som hamnat på trollenas mark
i skogen. Och när han tyckte sig hafva
hela saken klar, började han uttänka en
plan. Han talade icke därom med
någon, men sedan han först gjort en
utflykt till kusten, begaf han sig en vacker
dag ensam på väg upp mot rödjet.
Ju längre han trängde in i täta
skogen, desto outhärdligare fann han
kvalmet och luftlösheten. Bara de små
stickande flygodjuren kunde hafva förvandlat
den friskaste människa till misantrop.
Den unge mannen tyckte, att han själf
gick här och tappade bort sin verkliga
människa. Han blef tung och torr och
olustig, och så tänkte han på de svala
vindarna i sin hembygd, tills tårarna
nästan kommo honom i ögonen. Hart
målade för sig en bild af de två
däruppe, hur de måste hafva pinats innan
—. Hur vore det möjligt, hur vore det.
möjligt, tänkte han, för ett friboret barn
af hafvet att finna sig till rätta inuti ett
sådant här skrof?
När han ändtligen skymtade den lilla
stugan, så öfvergifven och allena på den
sollysta fläcken under berget, fick han
formligen hjärtklappning. Tänk om han
nu ändå bedragit sig. Det var verkligen
en något äfventyrlig färd han gifvit sig
ut på. Annu vore han ju icke ens
läkare med erfarenhet och ägde ingenting
i världen till stöd förutom sin tro och
sin känsla.
Sedan han iakttagit, att stugans dörr
var sluten och dess dubbla fönster fast.
igensmetade, smög han fram och hukade
sig försiktigt ned för att obemärkt kunna
kika in genom de dammiga rutorna.
Förut några gånger hade han sett de
stackars människorna på afstånd, och nu
varseblef han dem därinne — sittande
med armarna mot bordet och hufvudena
sänkta. Så vidt han kunde skönja, buro
rummets föremål spår af att hafva
förpassats till sin plats på måfå och liksom
för länge sedan. Det låg något stelnadt
öfver allt. Den unge mannen fick
intryck af ett så jordfast elände, att hans
öfvertygelse ett ögonblick dunstade bort
som blå rök. Var icke det han kallat
en förnuftig plan till slut den luftigaste
fantasi? Skulle icke det hela utmynna
en ohygglig komedi blott?
Medan han satt där hopkrupen, sökte
han få syn på de båda makarnas
ned-lutade ansikten. Och det måtte legat
stor kraft i hans ihärdiga blickar, ty Pål
och Olena lyfte verkligen sina hufvuden.
De varsnade intet, men deras ansikten
uttryckte en viss rörelse, som om de i
sin närhet vädrat något lefvande. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
