Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Harald Molander. Af Emil Grandinson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
EMII. GRANDINSON.
Fot. Aron Jonason, Göteborg.
och kanske ännu mera
hos gumman Nordenflycht,
|ag skulle i din stad försöka attrapera
— och där har du mitt råd —
en Kellgrens etikett, ett Bellmanskt öfverdåd,
och jag är säker på, att man skall
applådera! —
Jag kommer, kära bror, att själf ta’ upp applåd.
Jag finner dessa verser så
karaktäristiska för Harald Molanders lätta
.formgifning och sinne för själfva ljudet i språket,
att jag citerat dem som en profbit härpå,
trots det att innehållet är mera ordrikt än
meningsmättadt — men afsikten var ju
blott att alldeles impromptu gifva ett
formexempel.
Tyvärr följdes det goda rådet icke,
operetten gafs med den frågande vännens
text till sångnumren och synnerligen
klumpiga blankvers af annan hand till den
talade dialogen.
Men en sådan lätthet för formen,
förenad med en sådan arbetsförmåga som
Harald Molanders, måste gifva glänsande
resultat i originalproduktion och i
öfversättningar. I sina öfversättningar af
»Kärlekens komedi», Konungen roar sig» och
Cyrano de Bergerac» och af
operetttexter och kupletter står han oupphunnen.
Harald Molanders arbetsförmåga var
oerhörd, och det var som om arbetet för
honom ej varit samma kraftförbrukning
som för oss andra utan som om det
varit den »Moder Jord» han som en ny
Antæus blott behöfde vidröra för att få
nya krafter. Det kunde hända att han.
svag och sjuklig, satte sig ned vid sitt
arbetsbord, för att flera timmar senare, då
en konstig mise-en-scène-nöt var knäckt
eller en svår bravur-scen i »Cyrano de
Bergerac» förelåg på svenska, stiga upp
därifrån med lättare andhämtning, med
eld i blicken och med ett lugnt leende på
läpparne. Och i sådana ögonblick sökte
han icke hvila utan framför allt någon, åt
hvilken han kunde få meddela hvad han
uträttat; han nästan behöfde en
bekräftelse utifrån på att det var bra gjordt.
I detta låg måhända ett uns fåfänga,
men den var i så fall af mycket älskvärd
och för den förtrogne af mycket angenäm
art. Och denna fåfänga var fullkomligt
fri från småaktighet och bornerad
egenkärlek — han kunde äfven strax efter
ska-pandets ögonblick se sitt alster
objektivt, sakligt diskutera det, och han var
rent af ifrig att taga skäl och gifva vika, om
möjlighet fanns.
En dispyt med honom blef aldrig
personlig, han blef aldrig stött. Det var en
stor och god sida hos Harald Molander, som
hade sin grund i hans klara intelligens,
men som också blifvit medvetet skolad
och utvecklad, detta att han, då andra
vredgades och förgingo sig, bibehöll sin
kallblodiga, öfverlägsna syn på tingen och
människorna och sin humoristiska
uppfattning af alla öfverdriften Han gjorde i
sådana ögonblick med innerligt nöje
skarpsinniga studier öfver sin motståndares
dumheter. Det var utom allt tvifvel denna
lugna, öfverlägsna känsla för humor som
hjälpte honom ur och öfver många
misshälligheter och stridigheter med det
het-lefrade scenens folk, i hvars midt hans
arbete ställde honom.
Jag frågade en gång för flere år sedan
Harald Molander: Hvad var det
egentligen som genast från början, utan att du
förut varit eller ens velat vara
skådespelare, så direkt och så bestämdt riktade
din håg mot teaterregissörens yrke: —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
