Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Harald Molander. Af Emil Grandinson. Med 3 bilder - Ett och annat om Strindbergs senaste historiska dramer. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD MOLANDER.
61
»Tja, min goda bror», svarade han, ; det
har jag själf undrat öfver mer än en gång.
Dels var det ju det, att något annat aldrig
fallit mig in, dels var det nog en lust att
härska, att leka imperator. Och jag kom
mig inte för med att göra som Napoleon .
Den som i detta svar stötes af
egenkärleken däri, den har ej sinne för den humor
och den ironisering af honom själf och hans
yrke som egentligen dikterat det. Denna
ironiska uppfattning af hans egna
härskareegenskaper midt uppe i all teatergrannlåten
framträder ännu skarpare i några album vers, som
han skrifvit i en litterär »stambok för ett
år sedan:
Jag har ej förstått att dikta,
lär mig aldrig det förstå;
kan ej sorg och glädje bikta,
som jag fatt att bära på.
Hvad jag åtrått högst i lifvet,
hvad jag fått i hemlighet,
hvad mig dyrt, så dyrt blef gifvet
kan till torgs ej föra det.
Kan för kopparmynt ej sälja
hvad som dock är guld för mig.
Kan ej allfarvägen välja,
när jag ser en ensam stig.
Kan ej lyda deras trumma,
som till seger gå i takt —
alla stackars dumma, dumma,
som mig pina till förakt.
Mitt är mitt, och mitt allena,
och blir mitt i all min tid.
Ve den, som mig vill förmena
mitt, och den, som rör därvid!
Men jag lärt mig att bereda
andras bättre jag till slakt
och förnöjs däraf till leda.....
det är hvad jag ville sagt.
ETT OCH ANNAT OM STRINDBERGS SENASTE
HISTORISKA DRAMER.
AF JOHAN MORTENSEN.
HVILKET omdöme man än kan fälla
om Strindberg, banal kan ingen
kalla honom. När helst han behandlar ett
ämne, afvinner han det nya synpunkter,
och liksom allt hvad kung Midas vidrörde
blef till guld, så blifver allt som går igenom
hans trolska sinne till stämning och poesi.
Så är det också med dessa konungasagor
— af mycket olika värde, om man jämför
dem sinsemellan, men alla förunderligt nya
i jämförelse med tidigare behandlingar.
Särskildt »Gustaf Vasa» och »Erik XIV» äro
ju sedan länge bekanta för allmänheten, ej
blott ur historiens framställning — de äga
äfven sin bestämda typ på teatern. Såsom
teaterkung borde Gustaf Vasa vara
ålderspresident i något fosterländskt förbund, ty
alla de utnötta och hyperpatriotiska fraser,
med hvilka man i dylika föreningar brukar
elda upp sig, framslungar han med mycken
bravur. Erik framställes lika säkert såsom en
estetiskt-neronisk natur, romantiskt förälskad
i Karin Månsdotter och poetiskt vansinnig i
månskensbelysning, ströende ikring sig
este-tiskt-filosofiska reflexioner. Utan all
vördnad för traditionerna har Strindberg ånyo
tagit de gamla herrarna i skärskådande
och därefter målat om dem som han vill
hafva dem. Äro de nu historiskt
riktigas-Frågan är nästan alltid indiskret, när
det gäller historiskt-poetiska skildringar.
Ty det är ytterst sällsynt, att en dylik
skildring är så helgjuten som t. ex.
Flau-berts »Salainmbo», vittnande på en gång om
historisk uppfattning, noggrann kännedom
om den skildrade perioden och poetisk
gestaltningsförmåga. Vanligen är det
samtidens idéer och samtidens människor som
man återfinner i historiska kostymer och
rörande sig inom periferien af vissa historiska
händelser. Börjessons dramer återgifva en
romantikers uppfattning af svenska
historiska gestalter; i Strindbergs dramer finna
vi en realists och demokrats syn på tingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
