Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Minnen af Ernst Ahlgren. Af Ola Hansson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN AF ERNST AHLGREX.
91
jag ensam nere i mina halfmöblerade
rum, vridande mig på chäslongen,
mycket lik en sjuk hund, som icke i något
låge kan finna ro. Men jag är vid godt
lynne och som det märks på brefvet är
jag också pratsjuk, som jag ibland blir,
när jag har ondt, därför att jag då icke
kan arbeta, och följaktligen har mina
tankar riktade åt alla möjliga häll i
stället för som vanligt koncentrerade
kring ett enda.»
Hörby låg i underhandlingar med
Gustaf af Geijerstam och professor
Montan, som ville offentliggöra romanen i
sin tidning, innan den utkomme som bok.
Vetteryd däremot hade hvarken någon
förläggare eller någon publikation i hela
Sveriges land till sitt förfogande, — med
undantag af en enda liten tidskrift, som
redigerades af en kvinna och utkom i
Göteborg. Det var fröken Åkermarks
»Framåt». Och i den hade Stella Kleve
skrifvit en artikel, som ohjälpligt bragte
Hörby och Vetteryd i lufven på
hvarandra.
Hörby uppfattade denna uppsats
som en kastad handske och upptog
striden med ifver. »Jag tyckte
mycket illa om hennes uppsats i Framåt»,
förklarade Ernst Ahlgren i det sist
anförda brefvet. »Jag fick den först i går.
Det kittlar mig i fingrarne af lust att
sända in »Ännu mer om svensk ef
ter-klangslitteratur» och påvisa att vi ha
andra efterklangsströmningar i vår
litteratur än de Ibsenska och Benzonska.
Äfven Bang har lämnat spår efter sig
i vår yngsta ’skola’». Om våra fruar
skaffat oss en »indignations»-, så kan
det vara lika angenämt som om våra
fröknar börja med hvad jag skulle vilja
kalla en »bleksotslitteratur». (I hela sin
betydelse är ordet visst en smula
naturalistiskt, men det är betecknande och
jag håller på det. Kom ihåg att jag
uppfunnit det; jag kan nog komma att
få bruk för det.) Den ton af
öfversitteri eller nästan beskyddande
nedlåtenhet som Stella Kleve tager sig emot
»dessa damer», som hon kallar de
kvinliga äldre författare hon behagat
skrupensa upp och gifva råd, verkar
obeskrifligt komisk, — när man tänker
på Berta Funcke. Efterklang? Ja, min
kära Stella Kleve, det var just det vi
skulle akta oss för. Vi skulle försöka
att komma med något eget, något af
riktigt kött och blod; icke smidiga manér,
som vi fått genom att härma en annan
så länge, tills vi glömt att vara oss
själfva.
Hon har gifvit hugg på sig till den
grad, att det nästan vore lågt att
begagna sig däraf, om icke den omåttliga
egenkärlek, som andas ur hela
uppsatsen, visade hur väl hon tål vid att törnå
emot. Men säg mig hur kunde Stella
Kleve med sitt goda hufvud göra
någonting sådant? Är det mod hon tror sig
visa genom att på detta sätt blotta sin
brist på själfkritik? Jag står alldeles
handfallen. Nog har jag sett högmodet
sticka fram ibland, när hon (här följa
några ord, som E. A. senare
egenhändigt strök ut, till hvilket ändamål hon
bad att få och fick brefvet i sina händer
igen) talat om fruarna Edgren och Agrell.
Men att det kunde göra henne så
dumdristig; det trodde jag ändå inte.
Högmod? Nej, det är inte rätta ordet. Om
man talat om »Hovedstrømningers»
författare kunde man sagt högmod, men
han skulle nog uttryckt sig varsammare
än Stella Kleve. Hon har lyckats blåsa
upp sin »spinkle Skikkelse» till en
karrikatyr, det är allt.
Och nu skall du själf lägga
handen pä hjärtat och säga hvad du tycker.
Och du skall skynda dig att göra det,
ty jag längtar att få veta.
Så kunde du också en gång riktigt på
allvar säga mig hvad du tycker om Stella.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
