Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Minnen af Ernst Ahlgren. Af Ola Hansson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
OLA HANSSON.
Det första jag vaknade i dag, började
jäg tänka på att skrifva en liten
uppsats om hennes utfall mot fru Agrell.
Men när jag så hade den klar i
hufvudet, började jag tänka på hvilket
obehagligt intryck det skulle göra på dig,
O. H., om jag på detta sätt uppträdde
emot en som står dig så pass nära som
hon. Och jag har så få vänner, att jag
inte har lust att göra mig af med en
af dem bara för en sådan struntsak, som
att en ung flicka inte kan bära den
glädjen att ha sett sig i tryck, utan att
genast börja förhäfva sig öfver andra.
Sådant där tidningskäbbel är så småsint
och gör en så dålig. Och om man
verkligen arbetar på att bli en konstnär,
så bör man ha mera behof af sin tid
än att plottra bort den med att gräla
om hvem som är duktigast. Låt oss
hugga i alla och genom dugliga arbeten
visa- att det finns gry; om man nöjer
sig med att bara säga det själf, så är
det fara värdt att allmänheten tror att
man ljuger. Och allmänheten har inte
så orätt i det.
Således blir väl min uppsats
oskrifvet Men om jag anser mina händer
för aristokratiska att hålla om ett ris,
så förtjänar Stella lika godt sin
afbas-ning. Men jag tror, att ingen bryr sig
om henne.
Jag väntar med otålighet ett lika
uppriktigt Stella-bref som detta. »
I samma dagar hade »Politiken»
bragt en uppsats af mig med titeln
»Svenska förhållanden» eller något
liknande. Densamma gaf Ernst Ahlgren
anledning att skrifva mig ännu ett
utförligt Stellabref (af den 16 september),
hvari tonen redan är något mildare och
försonligare. »Din uppsats i Politiken»,
heter det, »läste jag strax efter det jag
skrifvit mitt bref. Det var samma
(tankegång) som i Stella Kleves, men tonen var
en annan. Och så skriker du inte på efter-
klang. Och det där ordet i Stella Kleves
mun är ännu en sådan absurditet. Hvarför
talar hon icke om Et Besøg och Denise,
när hon är i farten med att vädra upp
alla förförda kvinnor? af hvilka hvarenda
en ju enligt hennes mening måste vara
myntad på Benzons Skandale.
Missförstå mig nu inte. Jag är ej
så dum, att jag icke inser, att Stella
Kleve jämte det Bangska äfven gifvit
oss något af sitt eget och af verkligt
lif, fast detta är endast den
förkroppsligade bleksoten. Jag inser, att Berta
Funcke är något för en svensk
författarinna ännu enastående, när det gäller
öppenhjärtighet; jag har också läst den
som en af dessa böcker, som man lär
något af, därför att de gifva så mycket
individuelt mänskligt, eller rättare:
indi-viduelt kvinnligt, det är något att göra
studier på. Men min mening när jag
säger att Stella Kleve icke varit sig själf
är, att det enligt min öfvertygelse djupt
nere i hennes personlighet måste ligga
större tillgångar af allmänmänsklighet
och af sundhet. Hon är ju så ung till
ären, det måste ju dock finnas något
kvar af ungdomens friskhet och
lefnads-cluktighet. Hon har genom något slags
taskspelarkonster låtit trolla bort det.
Hon har icke låtit oss se en
författarefysionomi, hon har icke gifvit oss mer
än ett enda drag därur, den svaga, veka
munnen med sina nervöst skälfvande
läppar, som tala om någonting sjukligt,
undergräfdt. Och denna mun har lärt
sitt sorgmodiga leende af en annan. —
Men att munnen verkligen är hennes
egen har jag aldrig velat bestrida.
Jag hoppas den tid måtte komma,
då hon känner sig mindre uteslutande
som ung öfverförfinad flicka och mera
människa.»
Och Ernst Ahlgren tillägger med
afseende på författarnas allmänna läge i
Sverige på den tiden: »Annu en sak:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
