Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Minnen af Ernst Ahlgren. Af Ola Hansson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN AF ERNST AHLGREX.
95
troligtvis gifvit uttryck i något bref till
Ernst Ahlgren; jag kan se det af ett
bref från henne af den 24 januari 1887.
»Det har varit för mig själf», skrifver
hon, »en af dessa mörka tider, som vi
väl alla känna till, äfven de starkaste.
Jag förstår dig så väl. Ack, huru väl
vet du nog inte! Jag vet icke, om jag
kan kallas nervös, jag tror det icke, men
jag har emellanåt anfall af en lifsleda,
så våldsam och så stark, att det fordras
hela den ursprungliga sundheten i min
natur för att kunna hålla den inom
gränser. Efter hemkomsten från
Köpenhamn hade jag just ett af dessa anfall,
ett som syntes lugnare och därför var
djupare än alla andra jag erfarit. Så
länge sådant räcker, kan jag icke arbeta,
icke skrifva bref, icke uthärda människors
sällskap, icke ens läsa.
Hvarje sådant utbrott tilltager, når
sin kulmen och brister så, — då är jag
alldeles normal igen; tills nästa
anledning att falla in i samma tankar.
Så nog förstår jag dig. — fast
orsaken till min lifsfientlighet uteslutande
ligger i de yttre omständigheterna, mot
hvars tryck hela mitt inre kan resa sig
ibland, harmfullt hotande att slå spelet
öfver ända, när det står så ohjälpligt
uselt.
Först den I5:de i denna månad for
fan ur kroppen på mig, och då låg Fru
Marianne där utan slut, jag nästan pank,
alla människor trötta på att vänta ut
min långsamma fru. Jag fick då med
ens denna glupande arbetslust, som ibland
griper mig lik en naturmakt, i hvars
händer jag själf är ett ingenting; och
jag skref, jag skref snart sagdt både
natt och dag, jag förbjöd de mina att
fråga hur det gick med arbetet, förbjöd
dem att komma ned i mitt rum; jag
var kroppsligt sjuk, men jag visste, att
boken skulle hinna bli färdig innan
krafterna voro förbrukade, och så — i går
renskref jag de sista raderna och sände
dem genast till Stockholm.
Kan du förlåta mig att jag ej höll
mitt löfte? Jag kunde hvarken låta dig
eller Axel läsa, det fanns ej tid, ty
dagarne voro räknade — och jag hade
tänjt på tiden, ut i det yttersta. Det
hade heller icke gjort någon nytta, att
någon läst: jag har åstadkommit det
som stått i min makt; jag har gifvit
hvad jag hade att ge — på min
nuvarande ståndpunkt. Jag har arbetat med
all omsorg Så får det bära eller
brista-Men lofva mig att säga hvad du
tycker, så fort du får läst den!
Jagskall se till att det kan bli så fort som.
möjligt.....»
Några dagar senare ■— den 28
januari — skref hon mig vidare i samma
ämne från Köpenhamn: »Lifsledan är
ingenting som absolut kan anses
hemmahörande i min natur. Det är yttre
omständigheter som framkalla den.
Tröstlösheten i mina ekonomiska
framtidsutsikter är oftast orsaken. Och så en
viss tomhet. Min yttre ställning och min
inre sammansättning stämma mindre väl
öfverens än som kanske varit fallet under
något olika förhållanden. Hur som helst,,
så anser jag att man bör bekämpa denna
leda eller också ge efter för den helt
enkelt och göra processen kort. Jag
väljer det förra sättet, så länge jag har
minsta utsikt att lyckas ta reda på
fienden. Därför är jag nu här. Ty
sedan-Fru Marianne var färdig började det
igen. Och här trifs jag bättre än i
Hörby. Jag behöfver nya människor, —
behöfver också känna att någon
intresserar sig för det samma som jag. Jag
vet icke hur länge jag stannar. En-
vecka, kanske längre .....
.....Det blir Hæggström som
förlägger Fru Marianne. Samtidigt med
detta bref afsänder jag fullmakt till G.
af G. att göra upp kontrakt med honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
