Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. H. B.
hos Bang, saftigt och sprudlande som hos
Wied, klassiskt utmejsladt som i Niels
Mollers dikter och Nansens bästa prosasaker,
spelande i humorns och ironiens alla
regn-bågsfärger som hos Karl Larsen och Sven
Lange. Johannes Jørgensen har fått det
att brinna med dunkel glöd eller stiga
högtidligt som gamla hymner, och hos Sophus
Michaelis är det skärt, silfveraktigt och
gratiöst. De äro virtuoser så godt som
allesammans och ha visserligen heller icke
undgått faran däraf. —
För en främling, som läser en bok då
■och då, är det icke så alldeles lätt att rita
upp konturerna mellan lyrici som
Stucken-kerg, Clausen, Michaelis och Röde. Det
är samma trötthet, samma fråssande i
färger, safter och toner, samma »nervernas
sång» och »ådrornas symfoni», tycker man,
och i en plötslig känsla af kvalm är man
nästan färdig att instämma i Pontoppidans
•ord om »den lyriske Forraadnelsesproces».
Naturligtvis lösa sig deras
diktarindividua-liteter från hvarandra vid en närmare
bekantskap, men släktdragen stå kvar: de
knäckta vingarna, den tidiga desillusionen,
■själfspeglingen och frysningarna inför
tillvaron. Allt detta måste ha en djupare
orsak, och man behöfver icke gå långt för
att hitta den. Det var en jätteskugga som
kastades öfver landet från höjderna vid
Dybböl, och i den skuggan grodde
missmodet och bitterheten som giftiga svampar.
Som William Hog i Haabløsc Slægtcr
aldrig kan bli kvitt det hemska
barndomsminnet, när de flyende trupperna rusa
genom gatorna i hans födelsestad och
fönstren skaka af trampet och kanonrasslet,
så har hela släktet ärft något af dessa
olycksintryck, äfven om de blott kommit
till dess öron i form af hörsägner och
skymningsprat. Och det har satt märken.
Först i direkta skildringar från anno 64,
som Tim• och flera. Men det är ekot af
nederlaget som -rullar genom kraschen i
Stuk, när ett nöjesetablissement störtar
samman, och i en massa andra
lifsmålnin-gar af olika pennor, som skrifva om
upplösning, ruin och brutna löften.
Så fick verkligheten en tyngd och en
skrämmande ovänlighet, som man icke
Tämde bära. Man slog igen sin dörr och
lät fantasien laga en bättre verld. Och
■de, som voro starka och icke ville rymma
fältet, beväpnade sig med vetenskapsman-
nens mikroskop eller ironikerns förtrollade
glasögon. — Det är så de bägge olika
grundtyperna uppkommit, som i sina
variationer ständigt möta oss hos Vore Dages
Digterc. Några, som de rena lyrici,
Stuckenberg, Michaelis, Röde o. fl., lösa upp
tillvaron i en drömvärld af färger och
toner, för andra är den ett marionettspel,
som satts i gång af obekant anledning;
och man gräfver efter trådarna som
fysikern efter en nerv. Det är diktare som
Larsen, Lange, Pontoppidan — för att
nämna några.
C. E. Jensens karaktäristiker förefalla i
allmänhet säkra, endast en smula
summariska på sina ställen. Man saknar
åtskilliga namn, och en och annan (som Bang)
synes väl styfmoderligt behandlad. Men
det har icke varit fråga om annat än en
serie ögonblicksbilder af de mera
framskjutna männen i vårt grannlands
belletri-stik, sådana de röra sig i sina böcker och
på Köpenhamns gator, några profiler
belysta i en hast och släppta i skuggan igen
— och det har författaren gifvit i en allt
igenom läsvärd framställning. Kongstad
Rasmussens träsnitt äro roliga och
oförskräckta och öka nöjet af boken.
B. H. B.
Gustaf af Geijerstam: Boken om Lille-Bror. Ett
äktenskaps roman. Stockholm, C. & E. Gernandts
förlagsaktiebolag.
Det är ett gammalt ord, att den
högsta lyckan endast köpes med det högsta
lidandet. Vägen till tinnarna går genom
mörkret, och det faller icke på hvar mans
lott att nå fram. Men den, som en gång
stått däruppe och sett rymderna öppna sig
och världen sjunka undan, han kan bara
prisa sitt öde, som gjort honom rikare än
flertalet människor. Och när han måste
stiga ner, bär han med sig ett minne, som
lyser i mörkret och gör vägen lättare . . .
Ett minne af detta slag, gömmande på
det största och bittraste i lifvet, har skänkt
oss Geijerstams sista bok. Den är skrifven
af »en ensam man, som icke längre
känner sig ensam», som sett kära skuggor stå
vid sin sida och talat med röster, hvilka
tiga för alla andra än för honom. Han
har genomlefvat sin döda lycka på nytt,
lagt månad till månad och år till år,
medan han fyllt arken på skrifbordet. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
