Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af Osvald Sirén - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
121
»Sindsbevægelsestemperamentj, och detta är
drifkraften i hans poetiska alstring. Han
är ingen arbetare, och han tyckte det var
förskräckligt att se huru Goethe och
Schiller våndades under utarbetandet af ett
poetiskt motiv. Själfkritiken var därför ej
heller hans starka sida. »Hvor der er
Udvikling, er der netop derved ikke
Oehlenschläger. Der var en frygtelig
Frem-adskriden i ham, sagde Goethe om Schiller.
Der var en frygtelig Stilstand i
Oehlenschläger — det er hans Livs frygteligste
Tragedie.» Men det är en sak som han
själf aldrig fattat, kanske ej ens någon
gång anat. Därigenom står han också
främmande för den moderna åskådningen,
och därför kan han icke för nutiden blifva
någon siare. »Jeg holder forfærdelig meget
af ham, men jeg kan ikke læse ham», lär
en yngre dansk författare ha yttrat.
Men på samma gång är denne Adam,
som författaren älskar att kalla
Oehlenschläger, likväl förtjänt att bli en föresyn
för samtiden genom sin saftiga natur, genom
sin sunda mänsklighet. På sitt sätt, med
sin begränsning är han —- ungefär som
Tegnér hos oss — en representant för -—
icke så mycket romantiken som — den
klassiska humaniteten. »Sammen med
Thorvaldsens Museum er Oehlenschlägers
Poetiske Skrifter vor tids Arv fra den store
Menneskestil i Kunsten. Baade
Billedhug-gerens og Digterens Kunst er en
»Tidsålders Blomst» eller rettere Kernen af en
Tid, den Tid, da man igen opdagede
Her-ligheden i at være et Menneske.» Så är
Oehlenschlägers poesi sprungen ur hans
sunda lifsglädje.
Och huru står det till med den
samtida danska skönlitteraturen, om man
pröf-var den därutinnan? »Al Poesi i Verlden,
der duer noget, selv hvor den farer strengest
frem imod Livet, har haft til Baggrund
en Kærlighed til Livet. Den bare, sure
Livs-fornægtelse har aldrig været poetisk. Men
naar dette Grundlag svigter og ikke mere
kan underforstaas, er Kunst ikke Glæden
over at være Menneske, men Glæden over
at være Kunstner. Paa dette Ståndpunkt
staa månge nyere, de udprægede ’Artister’,
Kunstens professionals, for hvem Livet
blot er en Illusion at beskrive.» Det är
tunga, väl måttade slag d:r Andersen här
riktar mot sitt lands samtida skönlitteratur,
och med rätta betonar han, att för till-
fället den danska nationalkänslan, det starka,
frodiga och sunda i den danska naturen,
är bättre uttaladt i den danska vetenskapen.
En sådan stark och frodig natür gör
förf själf intryck af att vara, och denna
frändskap till Oehlenschläger är det
gifvetvis som har skänkt detta verk den höga
rang, som utan tvekan från alla håll
tillerkänts detsamma. Och jag hoppas, att
dess tre ganska ansenliga volymer icke
skola verka afskräckande utan tvärtom väcka
glädje hos hvarje vän af den nordiska
literaturen. Det är d:r Andersens hittills
största arbete, men vi vänta ännu mycket af
hans varma hängifvenhet för sin uppgift,
hans outtröttliga flit och hans kraftiga
begåfning. O. S.
C. E. jensen: Vore Dagcs Digtere. Köbenhavn,
Det nordiske Forlag.
Den lilla friskara, som Georg Brandes
en gång förde till storms mot allt invuxet
och förbenadt i det andliga lifvet hinsides
Sundet, har glesnat och splittrats sönder.
Men det är med den vunna terrängen som
operationsbasis ett nytt släkte går fram —
äfven om det ibland har svårt att erkänna
det och i mycket också kämpar för andra
mål än föregångarna.
Man har tröttnat på de gamla
lystringsorden (»problem under debatt» o. d.). Det
tendentiösa i genombrottsdiktningen har
skjutits åt sidan; hvad det gäller för dessa
sistkomna är icke längre främst att klubba
ner en samhällsfördom och spika upp nya
teser. Man nöjer sig med att konstatera,
att människorna äro löjliga eller dåliga,
och studerar dem som intressanta
vetenskapliga fall eller gjuter fantasiens
guldstoft öfver dem. Det är forskaren och
drömmaren, icke reformatorn, som sitter
först bland Vore Dages Digtere. Det
mänskliga själslifvet har sina aflagringar
likasom jorden, och hvad som ytterst
bestämmer våra tankar och handlingar
bottnar djupt i det fördolda. Att söka förstå,
att bringa i dagen något af detta motivens
urämne är den stora lidelsen, som sporrar
alla dessa själens arbetare.
Deras sinnen äro skärpta till det
yttersta, och språket har formats till det
känsligaste instrument för att återge tankens
tusen skiftningar. Det är vibrerande af
nerver, impulsivt och afvägdt på en gång som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
