Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om asketismen inom den helleniska världsåskådningen. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ASKETISMEN INOM DEN HELLENISKA VÄRLDSÅSKÅDNINGEN.
167
låter han de öfriga i dialogen
uppträdande personerna göra en mängd inkast,
dem han sedan bemöter; så i »Phaidon»,
där från olika håll angrepp riktas mot
odödlighetsläran. Men de inkast, som i
»Staten» göras, afse nästan endast
möjligheten af att upprätta en idealstat,
sådan filosofen skildrar den, där
medborgarna helt lefva för det allmänna, där
männen från 25 till 45 och kvinnorna
från 20 till 40 års ålder ■—■ beröfvade
rättigheten att stifta familj — äro ställda
under en den noggrannaste uppsikt och
ledning, på det att de måtte åt staten
alstra så förträffliga medborgare som
möjligt och just till det antal som
staten anser lämpligt, och där poesi och
konst äro förbjudna, såvida de ej direkt
uppmana till dygd eller skildra ädla
känslor; hvad däremot angår önskvärdheten
af en så ordnad stat, så bestrides den af
ingen.
För antiken voro de båda
hufvudmomenten i dygden, som hvar och en
borde eftersträfva, dessa: att behärska
sina egna begär och att underordna sig
helheten, d. v. s. fäderneslandet.
Synnerligen starkt uttalade sig den
antika uppfattningen, att den enskilde
absolut icke har någon rätt gentemot
samhället, i den atenska lagen om ostracism,
hvilken stadgade, att en person kunde
dömas till landsflykt, — det svåraste straff,
näst döden, som hellenen visste — i fall
han af ett större antal medborgare
ansåges för staten farlig ■— hvarmed icke
menades, att han vore på något sätt
brottslig, .utan blott att han t. ex. ägde
många vänner och därför kunde anses
äga ett vidsträckt inflytande. —
De som framställde läror, hvilka skulle
kunna rättfärdiga talet om antikens
sorglöshet — i mening af frihet från etiska
skrupler —, voro de såsom det helleniska
samhällets omstörtare och fiender
betraktade sofisterna, hvilka med så mycken
harm bekämpades af Sokrates och Platon.
»Om rätt är en sak i Atén, en annan
i Sparta», sade sofisterna, »hvarför då
möda sig med att följa rätten hellre än
egennyttan?» »Lagarna lägga band på
naturen, hvilken dock är äldre än de;
hvarför då underkasta sig lagarna?»
Naturens lag är den enda man bör följa.
Orden last och falskhet ha ingen mening.
Blott de svaga böja sig för lagarna; den
starke följer sin egen lag. Ty
»människan är människans eget mått»; själf
gifver hon sig lagar. — Likheten
emellan sofisternas lärosatser och Nietzsches
aforismer är slående. Men egendomligt
är att, såsom ofta sker, höra Nietzsche
betecknas som en hellenisk ande, då de
läror han drifvit mest likna dem som af
Hellas’ djupaste tänkare och störste
medborgare förklarades vara ett upplösande
gift för den helleniska världen.
Det är i denna tidskriftsartikel icke
plats vare sig till att undersöka, huruvida
Jesu lära verkligen med fog kan beskyllas
för asketiska tendenser, eller till att påvisa,
i huru hög grad den grekiska filosofiens
dualism öfvat inflytande på den kristna
dogmbildningen, huru den suggererar först
denna »oändliga klyfta mellan Gud och
världen», hvilken hvarken det gamla eller
det nya testamentet känner till, och
sedan — såsom en nödvändig bro öfver
denna klyfta — detta platonska Logos,
som var på en gång ändligt och oändligt,
ett dubbelväsende, till sin natur delaktigt
både af gudomen och världen*, samt
huru den i själfva verket gifvit upphof
till den augustinska läran om arfsynden
* Jfr Athanasius: »Om icke den, som skulle
ena människorna med Gud, själf vore Gud, så
blefve den oändliga klyftan emellan Skaparen
och det skapade ouppfylld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
