Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En polemik - 1. Öppet bref till herr Hjalmar Söderberg. Af Ninguno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NINGUNO.
Anser ni verkligen att detta: att gripas
af en stark känsla af lifvets obevekliga
sammanhang, — så att man anande ser
huru hvarje ens gärning drar sina följder
efter sig, huru ens egna känslor af vrede
och hat och misstro i andras själar föda
samma slags känslor gentemot en själf, tills
man blir omgifven af en atmosfär af hatets
kyla och misstrons unkna kvalm, — och
att till sist känna som den enda
räddningen ur detta misstänksamhetens helvete att
besluta sig dock söka tro på något godt
hos människorna — anser ni verkligen,
min herre, att detta har det allra ringaste
att skaffa med vanan att spika upp
bibelspråk på väggarna, med salvelse orda om
att man är »frälst» och med suckar rista
sitt hufvud öfver »världens barn»?
Skulle ni möjligen ej ha hört, ej ha
uppfattat den replik, som föranleder »den
okände» att taga det andra afgörande steget på
vägen »till Damaskus»: »Försök en gång
att tro någon människa om något godt!»
Eller om ni hört den, ha då ej
ovillkorligen upprunnit för ert minne de scener
ur »Inferno», där författarens
misstänksamhet mot alla närmar sig vanvettets gräns,
då han blott behöfver höra någon klinka
på ett piano för att strax ha klart för sig,
ätt en komplott är å bane för att förstöra
hans nervsystem?
Det är sant: den egentliga vändpunkten
i »Till Damaskus» är den, där den okände,
efter att ha brutit ut i hädelser, i
förbitt-radt trots, i klagan öfver sitt öde, plötsligt
sjunker samman med utropet: »Hjälp mig,
Gud!»
Men borde icke den repliken: »Du är
den elakaste människa jag vet, och det är
för att du är religiös» varit tillräcklig för
att röja för er, att den omvändelse som i
detta stycke skildras icke precis är af det
slag som bedrifves af metodister och andra
» Guds barn » ?
»Den okändes» rop till Gud ur den
djupaste själsångest innebär, också det, ett
öfvergifvande af misstänksamhetens och
hatets väg, ehuru det här är fråga icke om
misstro mot individen utan mot helheten,
mot lifvet själft. Hos denne »okände»,
som gräft sig in i föreställningen, att
»makterna» med en aldrig tröttnande
småaktighet förfölja honom, bryter i detta
ögonblick midt i lidandet fram en half aning
om att det dock kanske är ur hans eget
fredlösa, hätska inre alla hans olyckor haft
sitt upphof. Och han känner det som om
han möjligen skulle kunna rentaf tro på
någon mening med lifvet, på någon
oändlig, mäktig vilja, som har till sitt mål icke
att plåga människorna utan att lyfta dem
ur deras litenhet.
Ni säger, att det dock finns en känsla
i »Till Damaskus» som ni förstår: glädjen
öfver att få ett rekommenderadt bref. Ni
tillägger, att detta likväl ej är en religiös
känsla, och däri har ni otvifvelaktigt rätt.
Men ni torde observera, att det som vid
detta tillfälle så starkt griper »den okände»,
det är känslan af huru kraftigt ödet här
understryker den lärdom han på sista tiden
upprepade gånger fått: »Ur din egen misstro
ha svårigheterna vuxit upp». Han har lärt
sig att samlifvet med människorna blir
uthärdligt först genom en smula tillit till
andra, han har af »varulfven», den hatade
och fruktade, mött storsinthet och förlåtelse
för en svår oförrätt, och han har börjat
ana, att det är en lättnad för hjärtat att
kunna känna förtroende gentemot lifvet —
kunna möta det med det sinne, som, trots
motgångarna, frimodigt väntar sig godt af
allt och alla och som också, om det blott
är starkt och uthålligt, på ett förunderligt
sätt framtvingar det goda såväl från
människorna som från lifvets makter.
»Den okände» har studerat naturen; han
vet därför, att inom naturen försiggår en
evolution, som icke är nyckfull, icke
tenderar än hit, än dit, utan som stadigt
syftar mot större ändamålsenlighet, större
fullkomlighet. Han har kanske mer än en
gång tänkt, att det är något i detta som
tyder på ett oändligt omfattande förnuft,
en ledande vilja.
Men att ropa till »Gud»!
Jag vet, min herre, att ni finner det
obeskrifligt löjligt af en modern människa
att tala om en Gud. -—
Min herre, har ni möjligen hört att en
af de senaste årens mest betydande
vetenskapliga upptäckter är, att sex tusen
baciller kunna sitta på spetsen af ett hårstrå?
Och sitta bekvämt! Nåväl, jag föreställer
mig, att bland de sextusen, som vimla
på spetsen af er eleganta mustasch, en
kulturelt utvecklad bacill tager till orda
och säger -—■ icke till den stora massan,
nej för all del, men till det lilla kotteri
intelligenta och modernt tänkande baciller
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
