Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En polemik - 1. Öppet bref till herr Hjalmar Söderberg. Af Ninguno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN POLEMIK.
185
som samlat sig omkring honom: »Mina
herrar, ni veta ju alla, att det finnes en
gammal löjlig tradition, att dessa väldiga
skogar, i hvilka vi färdas omkring, dessa
båda ofantliga blå sjöar långt norrut, som
ibland täckas af en lätt dimma och öfver
hvilka, när det blir mörkt, väldiga
skogs-kransade kullar på ett hemlighetsfullt sätt
skjuta fram, dessa omätliga dunkla rymder,
genomfoisade af väldiga röda floder, till
hvilka en och annan djärf och vetgirig
landsman framträngt och där millioner
baciller af vidt skilda slag lefva och vistas
— att hela detta oerhörda komplex af
celler och krafter skulle behärskas af en vilja,
skulle bilda ett väsen, åt hvilket man, jag
vet icke rätt hvarför, gifvit namnet Hjalmar
Söderberg! Mina vänner, jag hoppas det
icke är någon af er, som ännu tror på
denna absurda gamla tradition, hvilken
strider mot alla den senaste forskningens
resultat, ja mot själfva logikens lagar.»
Och från de kulturela bacillerna ljuder
enstämmigt svaret: »O nej! Hvem tror väl
på Hjalmar Söderberg mer!»
Ingen som tror på Hjalmar Söderberg
mer -— — —?
Ack, denna fantasi har upprört mig
allt för mycket! Jag afstår från att
fullfölja ämnet.
Ni säger på ett ställe, att »det glunkas
om att Strindberg i själfva verket alls icke
gått denna väg till Damaskus». Finns det
icke, min herre, saker som en gentleman
icke säger till en annan? Det tyckes mig
vara ungefär lika ärerörigt att till en
författare, en konstnär säga; »Hör nu, har
ni verkligen känt det där som ni vill
inbilla oss att ni varit gripen af?», som att
säga: »Hör nu, har ni inte någon gång
skrifvit falska namn på växlar?» Det
förefaller mig som om man borde ha
särdeles starka indicier för att komma med
sådana förmodanden.
Ni »ber att få höra till de invigda» i
denna sak.
Detta påminner mig ofrivilligt om
något som en konstnär en gång berättade
mig. En mycket respektabel herre, som
hade en affär i yllevarubranschen, kom till
honom och bad att fa lektioner i
oljemålning. Sedan han tagit ett par tre lektioner,
sade han en dag i förtrolig ton till sin
lärare: »Hör nu, ni ska inte behandla inig som
dilettant! Jag ämnar verkligen bli konstnär,
och ni kan därför gärna i förtroende tala
om för mig hvad för färg man egentligen
begagnar, när man ska’ måla solsken.»
Jag fruktar att den hederlige
yllevaru-handlanden aldrig fick något recept och att
han äfven med ett sådant aldrig skulle ha
lyckats åstadkomma något synnerligt
konstnärligt solsken. Jag tror, att det var
någonting som fattades honom.
Och jag fruktar att ni, äfven om ni
finge långt bättre och djupsinnigare
förklaringar än jag kan gifva i fråga om detta
dystra och mäktiga drama, icke skulle
komma att höra till »de invigda».
Jag tror, uppriktigt sagdt, att det är
något som fattas er. —
Jag föreställer mig att ni, om ni varit
med den dag, då på den öppna teatern i
Kekrops’ stad för första gången uppfördes
Aiskylos’ »Eumeniderna», där skalden
framställer de jagande samvetskvalen på ett
sätt som röjer, att han själf vetat, hvad det
är att lida af sådana (något som alldeles
icke betyder att han varit en förbrytare:
det är en känd sak, att de som djupast
känna samvetskvalen, det är icke de grofva
brottslingarna utan de, som hafva
rättfär-dighetsidealet så klart för sin inre syn, att
den minsta afvikelse därifrån för dem
medför lidande) — jag föreställer mig, att ni
vid föreställningens slut skulle ha lutat er
mot era grannar med frågan: »Mina herrar,
ha ni möjligen nyckeln till detta drama?»
Jag började med att säga, att jag var
rörd öfver er uppriktighet. Men att denna
uppriktighet dock kanske å er sida varit
en smula oförsiktig, kan ni nu själf se, då
den uppväckt kritik gentemot er hos den
som dock alltjämt — trots allt —
beundrande ser upp till er öfverlägsenhet. —
Ninguno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
