Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En dramatisk soaré hos fru Heiberg. Af John Paulsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN PAUL SEN.
Fru Heiberg hade redan på den tiden
lämnat »Rosenvængets flor» och bodde
nu i tornbyggnaden vid hörnet af
Gothersgade, och jag tyckte, att denna
våning med de höga, ljusa rummen och
den vackra utsikten öfver sjöarna och
de gröna träden vid stranden passade
henne så väl.
Fru Heibergs hem var stilfullt och
förnämt utan att tryckas af stelhet och
fullt af en gammaldags hemtrefnad, som
jag icke alltid fann i andra
köpenhamnska hus, där jag efter hand infördes.
Där iakttogs äfven en viss gammaldags
etikett. Fru Heiberg tillät sålunda aldrig,
att man rökte i hennes våning.
Tobakslukt var hennes afsky; när herrarna efter
middagen fingo ett alltför okufligt begär
efter den invanda njutningen, smögo de
sig ut i tamburen — men inte heller
där var det tillatet att tända cigarren —
och slutligen hamnade rökarna ute vid
trappuppgången, eller ock slogo de sig
ned på själfva trappan, njutande som
skolpojkar af den förbjudna frukten.
En gång anträffade jag sålunda Emil
Poulsen och ett par andra konstnärer,
klädda i full gala, i denna situation, som
icke var utan sin humoristiska
anstrykning.
Fru Heiberg hade inte så få
egenheter. Det misshagade henne att se
skalliga herrar framvisa sina nakna hjässor,
de borde enligt hennes mening af
skönhetshänsyn bära en »tur» eller peruk,
som det brukades i hennes ungdom. Jag
kommer väl ihåg, att hon en gång
beklagade sig öfver de mänga frånstötande
»månar», som en afton döko upp på
kungl, teatern.
Hon var äfven sparsammare än andra
damer med sin handtryckning, hon nöjde
sig oftast med en böjning på hufvudet.
Man slösar nu för tiden med
handtryckningar. Detta bevis på aktning eller
sympati borde man icke utdela till höger
och vänster, hvarigenom det mister allt
värde, utan förbehålla det åt särskilda
utvalda, ansåg hon — och däri hade
hon helt visst rätt.
Få förstodo som fru Heiberg att vara
värdinna. Värdig som en drottning, med
få och långsamma rörelser och sällan
gestikulerande, imponerade hon på alla.
I sin medvetna sträfvan att gifva sitt
rika, egendomliga inre en stilfull
skönhetsform kunde hon stundom verka litet
studerad, litet »geziert», men var i regeln
jämn och förtroendeväckande i sitt
uppträdande.
I olikhet med fru Collett, som icke
mäktade nedlåta sig till s. k. »simpelt
folk» och tränga in i deras tankegång
och intressen, hade fru Heiberg en
särskild förmåga att umgås med alla, höga
som låga. Det föll sig lika lätt för henne
att konversera med en prinsessa som
med en allmogekvinna.
Under sina uppehåll i Norge gaf
hon sig ofta i språk med gamla
bondgummor, som icke hade någon aning
om, att de talade med en berömd
konstnärinna, »drottningen öfver älfvornas rike,
skaldetrånadens fe», som Björnson kallar
henne. Fastän en norsk bondkvinna i
allmänhet har svårt att förstå danska,
begrepo de hvart ord ur fru Heibergs
mun. Hennes diktion var så långsam
och tydlig och understöddes af hennes
kloka blick och lugna väsen. Och hon
berörde inga ämnen, som lågo öfver
deras lifsgärning, hon talade om
skördeutsikterna, om hur åkern såg ut etc.
Det sätt, hvarpå hon anordnade sina
middagar, var äfven i god mening
gammaldags, liksom sä mycket annat i
hennes hem. Här fanns ingen oändlighet
af rätter som i moderna hus, inte heller
ett halft dussin vinglas vid hvart kuvert.
Rätterna voro få men utsökta — det
finaste årstiden kunde bjuda — och de
icke många vinsorterna gamla och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
