Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En dramatisk soaré hos fru Heiberg. Af John Paulsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DRAMATISK SOARÉ HOS FRU HEIBERG.
215
träffliga. Hon arrangerade därjämte
middagen med en säker konstnärlig smak,
som meddelade en högre njutning än
den blott materiela.
Många undrade öfver att en
konstnärinna som fru Heiberg kunde vara i
besittning af sä mycken husmoderlig
duglighet. Saken var den, att denna
sällsynta kvinna i utpräglad grad var
en pliktmänniska, som lärde och
tillägnade sig allt hvad lifvet på hvarje punkt
kräfde af henne. Och här hade hon
dessutom en särskild anledning att vilja
utmärka sig. Heiberg var nämligen en
gur-mand; från sin långa Parisvistelse hade
han fört med sig en förkärlek för läcker,
fint tillredd mat, och det blef en kär
uppgift för fru Heiberg att visa sin talang
äfven på det kulinariska området.
Under sina sista lefnadsår ville
Heiberg, som mera upptogs af
stjärnevimlet än af denna jordens angelägenheter,
aldrig gå bort i sällskap, men han
fordrade i hvardagslag hemma samma rätter
och viner, som han skulle ha fått på en
bättre middag borta. Jag inbillar mig,
att fru Heiberg under denna period af
deras samlif har aflockat kokkonsten de
flesta af dess hemligheter.
En af våra vetenskapsmän, hvilken som
helt ung träffade Heiberg på en bjudning
i Köpenhamn, fick tillfälle att efter maten
tala med honom på tu man hand. Han
väntade sig att få höra en eller annan
djupsinnighet af den berömde tänkaren
och skalden och blef därför icke litet
besviken, dä Heiberg i hviskande ton
frågade honom, om han hade lagt märke
till den rådjursstek, som serverats.
»Den smakade inte riktigt bra»,
till-lade Heiberg i samma hviskande ton,
»man kunde genast märka, att den inte
var kokt i vin.»
Och när Ibsen en gång promenerade
med Heiberg i en trädgård, pekade
Heiberg på några rosenhäckar och yttrade:
»Där kunde de gärna ha planterat sparris.»
iTö/Lrträdgårdar hade mest intresse för
honom, tycktes det.
Fru Heibergs dräkt liknade icke andra
damers. Den var utpräglad men klädde
henne, emedan den var afpassad efter
hennes person och ålder. Hon bar
vanligtvis en svart klädning af ylle eller
siden, som framtill satt åt vid midjan,
men baktill föll löst ned från skuldrorna
i breda, böljande veck à la Watteau
som en frisérmantel. På hufvudet en
stor mörk Charlotte Corday-mössa, prydd
med plymer och spetsar, hvilken föll ned
öfver pannan och lät mycket litet af
hennes peruk komma till synes (fru Heiberg
förlorade ganska tidigt sitt hår), och vid
pannan den lilla »favoriten», som så
många köpenhamnska damer på sin tid
efterapade. Kring halsen bar hon ett
hvitt, böljande flor.
Rummens inredning var elegant men
på samma gång af en viss gammaldags
soliditet, som verkade hemtreflig och
välgörande. Bland taflorna på väggarna
lade man genast märke till ett porträtt
af fru Gyllembourg, målad som ung, med
fylliga lockar, stora strålande ögon och
bröstet till hälften blottadt enligt den
tidens mod. Fru Heiberg berättade, att
hennes svärmor under årens lopp miste
all sin skönhet. Som gammal var hon
närmast ful och hyste en stor skräck
för döden. Hon ville icke gä bort.
Hvad som gaf fru Heibergs hus en
säregen dragningskraft var de sällsynta
män "och kvinnor man där hade tillfälle
att stifta bekantskap med — eliten af
Danmarks och Norges intelligensaristokrati.
Hvem kan räkna upp namnen på alla
de celebriteter, som bara under min tid
passerade hennes salong? Biskop
Mar-tensen, »gamle Madvig», »gamle
Hartmann» , Drachmann, geheimerådet Krieger,
hvilken som minister flere gånger hade
ingripit i Danmarks öde, den originela,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
