Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En dramatisk soaré hos fru Heiberg. Af John Paulsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
JOHN PAULSEN.
en annan bild för mitt minne. Jag såg
fru Heiberg som älskaren i ett af
Shake-speares lustspel, ung, spänstig, strålande,
klädd i trikåer och med vajande plym
på baretten — så som man ser henne
på porträttet i den illustrerade
teaterhistoria jag nyss hade bläddrat i . . .
Kunde verkligen den där unga, vackra
galenpannan och denna gamla kvinna i
mössa vara en och samma? Var det
för hennes skull som en ung man hade
skjutit sig och en annan kastat sig i en
af Fredriksbergs haves kanaler! —- O
tid, tid, hvad du far illa med oss!
En dag fick jag inbjudning från fru
Heiberg till en — dramatisk soaré.
En dramatisk soaré — och hos fru
Heiberg! Här kunde man väl säga med
Heine: »Mein Liebchen, was willst du
mehr?»
Under hand fick jag veta, att fru
Heiberg själf tänkte uppträda denna afton .. .
Det var mig som en dröm . . . Skulle de
döda stå upp igen ur grafven? Skulle
jag bli nog lycklig att få se på tiljorna
den stora skådespelerskan, hvars
konstnärsbana afslutades, medan jag ännu
var barn, -— denna konstnärsbana, som
var så rik och underbar, att den liksom
lösrycktes från den prosaiska
verkligheten och lyftes upp i sagans värld, hvars
triumfer voro så lysande, att deras
af-glans hade nått äfven till min lilla fjärran
belägna födelsestad?
Ja, hvarför skulle hon inte uppträda
på nytt, tänkte jag sedan. Den sanne
konstnären besitter ju en evig ungdom —
det bevisade bäst den af fru Heiberg så
högt beundrade mademoiselle Mars vid
Théàtre Frangais, som, när hon var inne
på sextiotalet, alltjämt med all önskvärd
illusion gaf ingénueroller. Och hade jag
inte själf i Paris sett en gammal
skådespelare vid Théàtre Frangais kväll efter
kväll spela älskaren i Mussets lustspel
så vackert och illuderande, med en sådan
ungdomlig glöd, att all kritik måste
förstummas?
Inte lugn som annars utan i en
egendomlig sinnesrörelse, där förväntansfull
glädje blandade sig med fruktan att
förlora en illusion, var det jag denna afton
gick uppför trapporna i tornbyggningen
vid sjöarna.
Hvad det var härligt att komma från
gatan (det var en sen köpenhamnsk
vinterkväll med slask och regn) in i dessa
ljusa, varma, skönhetsfyllda rum, i
hvil-kes atmosfär det låg liksom en doft af
gammaldags rökelse!
Eftersom fru Heiberg satt på sin
gamla plats i soffan, omgifven af sitt
lilla hof, lugn och vänlig som vanligt,
förberedde jag mig strax på en
missräkning. Det liknade sig inte till att
hon skulle uppträda i afton. Låt mig
också här med detsamma omtala, att
fru Heibergs deltagande i aftonens
dramatiska underhållning inskränkte sig till
att hon framsade en liten prolog. Hon
hade dessutom satt stycket i scen och
instuderat det med de nya krafter, som
uppträdde i det.
Men att få höra fru Heiberg
deklamera i sitt eget hem, att höra denna
stämma, som hade förtrollat hennes
samtid och som, trots årens inverkan, alltjämt
var mjuk och uttrycksfull, bäras af
rytmens melodi, det var redan mycket —
en hel njutning för dem, som älska konst
och vörda traditioner.
Af fru Heibergs gamla, berömda
vänner voro där denna afton jämförelsevis få.
Sällskapet bestod mest af ungdom,
vänner och bekanta till husets muntra,
älskvärda döttrar. Det varma téet bjöds
omkring, och konversationen gick snart
som ett brus genom salongerna.
Så blef det plötsligt stilla. Fru
Heiberg försvann. Föreställningen på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
