Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En dramatisk soaré hos fru Heiberg. Af John Paulsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DRAMATISK SOARÉ HOS FRU HEIBERG.
217
hade tillfälle att tala förtroligt med henne
eller lära känna henne närmare — nej,
det skedde vid mina tacksägelsevisiter
om söndagarna, då jag nästan alltid hade
tur att träffa henne ensam. Hon satt
dä vanligen och läste, inte sällan i norska
böcker, hon hyste ju det största intresse
för vår litteratur och hade förtjänsten
af att ha infört och iscensatt Ibsens af
hennes man förkastade skådespel på
kungl, teatern.
Konversationen gick nu lifligt. Bara
jag kunde komma ihåg alla dessa samtal,
som nog hade varit värda att
nedskrif-vas! Hon berättade om den gamle P.
A. Heiberg, som med all sin begåfning
och all sin frisinthet hade varit så gnatig
och obehaglig, att man med lätthet förlät
fru Thomasine hennes otrohet; hon talade
om Goethe och fru von Stein och ansåg,
att det var fru von Steins olycka, att
hon till slut gaf efter för Goethe och
blef hans älskarinna. Hade hon stått
honom emot, så hade hon sannolikt
fjättrat den flyktige skalden för hela lifvet.
Och fru Heiberg invigde mig i sin
uppfattning af de shakespeareska roler hon
hade spelat. Hur intressant och lärorikt
var det inte för mig att höra henne
genomgå »Macbeth» i detalj med en
kritikers skarpblick och den erfarna
sceniska konstnärinnans blick för realiteten!
Den bok hon mest älskade och som
gjort djupast intryck på henne var
Leo-nore Ulfeldts »Jammersminde». Hur
lätt att vara tålig i motgång, när man
jämförde sina små sorger med den
heroiska danska kungadotterns! Leonore
Ulfeldts porträtt hängde också öfver
sängen i fru Heibergs sofrum som ett
dagligt memento, ett inskärpande af plikten!
En dag, då jag kom på visit, fann
jag fru Heiberg tystare och
allvarsammare än hon brukade vara. Hon hade
just mottagit ett bref från en
högtupp-satt gammal herre, som nyligen gått
bort. Han skref till henne, att han,
innan han dog, kände ett behof att yppa
för henne hvad hon hade varit för honom,
att hon hade varit hans lifs innehåll och
poesi, ja, att han egentligen hade lefvat
endast på minnet af de aftnar i sin
ungdom, då han hade sett henne på scenen
i all skönhetens glans.
Jag tillät mig att fråga fru Heiberg,
hvilka tankar mottagandet af ett sådant
bref väckte hos henne.
»Allt detta skulle han ha sagt mig,
då han var ung», svarade hon med ett
underbart leende, på en gång skälmskt
och bedröfvadt. »Hvem vet, om inte
han hade varit den rätte?»
Fru Heiberg väckte, som bekant, i
sin ungdom starka passioner. Kall och
otillgänglig som hon själf var, upptände
hon tillbedjarna desto mera. Ett par
unga män, Möhl och Harboe, togo lifvet
af sig för hennes skull.
Medan hon nu talade, betraktade jag
henne noga . . . Utan att hon anade det,
blef hon föremål för min smärtsamma
kritik. . . Jag hade ett begär att
idealisera och kunde dock inte vara blind för
verkligheten.
Framför mig satt en böjd gammal
kvinna med en stor oklädsam mössa på
hufvudet och med en hoplagd näsduk i
handen. Och denna böjda gamla kvinna
med sin långa näsa och sin ovanligt stora
mun var inte skön längre. Endast ögonen
voro ännu unga och tjusande; jag hade
lust att lägga handen på den öfriga delen
af ansiktet för att dölja det och endast
låta dessa härliga ögon göra sin makt
gällande . . .
Vemodigt tänkte jag på tillvarons
obeveklighet, på alltings förgänglighet . . .
Hvarför är det höst i människolifvet som
i naturen? Ack, hvarför måste ungdom
och fägring vissna och stundom
förvridas till sin egen karikatyr?
Genom kontrasten ställdes plötsligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
